x
A$AP Ferg: Debaser Medis, Stockholm

A$AP Ferg, Debaser Medis, Stockholm

A$AP Ferg: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

(Arkivbild)

Viljan har alltid varit att vara nyskapande snarare än leva på andras framgångar, ljudbilder, stilar: att bygga något eget istället för att bygga vidare på vad andra har gjort. Om det är någonting som är säkert kring Darold Ferguson Jr och den karriär han just nu njuter av, på en sida av Atlanten han är minst sagt nöjd över att få uppleva som headliner på en alldeles egen turné, motsatt sida från där han växte upp, så är det just detta. A$AP Ferg vill göra något eget, han vill sticka ut för att han gjort något annorlunda, han vill skriva ny historia och inte bara genom att vara med utan genom att hålla i pennan när den skrivs.

Debutalbumet Trap Lord är ett dokument skriven efter denna vilja, ett album som förvränger tidigare grepp som funnits inom hiphop till någonting avigt och som kändes när det släpptes 2013 som ett nästan unikt verk av en artist med en unik vilja, eller åtminstone någorlunda unika idéer. Albumet hyllades, A$AP Mob fick en till rapstjärna, och A$AP Ferg drog ut i världen för att visa upp sig själv live och lägga gästverser. När han nu når Stockholm och Debaser Medis göra han det med ett album som sålt hundratals exemplar i USA och hamnat högt på Billboard-listan samt en förmåga som hyllats som speciellt och värt mycket att hålla ögonen på. Men när han väl ställer sig på Debaser Medis scen är det avsaknaden av dess beståndsdelar som mest syns och hörs.

Det ska vara sagt att mer eller mindre allt som får golvet att gunga på konserter är minst godkänt, det känns som att det ändå är någonting som uppnås när rummet fysiskt rör på sig i och med vad som pågår inuti. Det krävs ungefär en halv låt från DJ:n tillika Jam Master Jays son TJ Mizell innan allt i Debaser Medis skakar, så på den punkten vet A$AP Ferg exakt vad hans publik vill ha. När han själv kommer ut, till ljudet av Samuel L Jacksons odödliga tal från Pulp Fiction, fördubblas trycket och gunget. Och när han drar igång sina låtar så händer detsamma, konsertens första 20 minuter är en parad av tungt gungande hiphop och en avslappnat aggressivt rappande Ferg. Till en början så är allt alltså som förväntat, på gott och ont: det är lite hafsigt men låtarna väger upp det, det är typiskt "modern live-hiphop" med bortklippta verser och dylikt men stämningen väger upp det.

Men, det är just det typiska som också sänker en spelning som annars kunde blivit en mer än godkänd inblick i hur en av hiphop-världens coolare figurer år 2014 jobbar och var han är på väg. Det finns toppar så det räcker och blir över, både från Ferg själv och från hans adept Marty Baller som är nästan galnare och vildare än sin chef och kompis, men när konserten fastnar i ett mönster av dumpade verser och dansande tjejer på scen till tonerna av Diplo-låtar försvinner lika stora delar stabilitet som allt som tidigare under kvällen gjorde spelningen genuint intressant. Det blir klyschigt, rätt osmakligt, men framför allt inte särskilt mycket annat än segt och distraherande från det faktum att A$AP Ferg är en rappare som släppt ett nyskapande album. Självfallet verkar varken han, TJ Mizell, Marty Baller, eller någon annan som tar sig upp på scenen förutom den stoiska livvakten som står i ett hörn, se något som helst problem med att 15-20 minuter ägnas åt att A$AP Ferg bedömer hur tjejerna dansar. Men från publikplats blir det bara en ointressant transportsträcka som tar onödigt mycket plats.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA