x
Common: Nobody's Smiling

Common
Nobody's Smiling

Common: Nobody's Smiling

GAFFA

Album / Def Jam
Utgivning D. 2014.07.22
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

Den näst sista helgen i juli 2014 skjuts ungefär 40 personer i Chicago, fyra dör, och de blir alla ytterligare statistik som bidrar till den ständigt eskalerande mängd mord som begås inom stadens gränser per år. 2013 rapporterade stadens poliskår och tillhörande myndigheter att 415 personer mördats inom dess gränser, en siffra som är svindlande hög men i Chicago den lägsta på ett år sedan 1965. På 20 år har antalet mord där i Illinois största stad, där 2.7 miljoner människor bor i stadskärnan och 9.5 miljoner bor i det övergripande storstadsområdet, ändå sjunkit från 931 personer till just 415, men våldet verkar inte dö ut oavsett vad som händer, oavsett alla döda vänner och nära och kära. Brottsligheten ökar kanske inte, men den minskar inte heller avsevärt, och medföljande mörka moln lämnar sällan horisonten kring Lake Michigan. Och det är förståeligt om ingen där, boende och levande inuti denna mullrande metropol, längre ler som de en gång gjort.

I en ansenlig portion av sin karriär har Lonnie Rashid Lynn Jr kallats för en "conscious rapper", en beskrivning som i sitt försök att urskilja ett samhällsmedvetet fokus hos rapparna som stämplas som sådana samtidigt lyckats smått urholka dess egna betydelse. Genom att kalla Lonnie Lynn, eller Common som han är känd som för världen i största allmänhet, för extra medveten togs det för givet att andra rappare som inte var lika explicita med sina samhällsskildringar inte brydde sig, eller ännu värre: inte var medvetna om problemen som bor kvar i de områden de ofta för längesedan flyttat ifrån. Och själv kände Common att det var som ett ok att bära på, som om han gör något extraordinärt när han gör något så självklart för honom som rappar om Chicago, när så många andra dessutom också gör det men inte får samma stämpel, som om han inte var annat än just det som kritikerna bestämt att han är. Vuxnare och visare anammar Common idag den han är fullt ut, fullt medveten om att Chicago är han och att han är Chicago, och på sitt tionde album ligger fokus rakt igenom på hans hemstad och dess tillsynes oändliga kamp med brottslighet och mord.

Nobody's Smiling är ett album dominerat av söner födda och uppväxta i staden som älskvärt kallas Windy City, men som i folkmun gått från att kallas Chi-Town till Chiraq som en cynisk och morbid referens till vapenbrotten som skördar hundratals offer varje år; Common har huvudrollen och dirigerar med sin välkända och aningen monotona stämma igenom albumets dystra berättelser om hur vänner och bekanta dragits in i mörkret, och mörkrets historier har från början till slut exemplariskt tonsatts av stadens produktionsmästare No I.D. Tillsammans ger dessa två hiphop-legendarer utrymme till röster som används för att krydda det tunga verket med både lokal kunskap tillhörande en yngre generation och med ren bevisad talang inom till hiphop närliggande genrer; under sina vingar har de lokala uppkomlingar som drill-dynamon Lil Herb och den mer direkta rapparen Dreezy som imponerar vid sidan av etablerade Big Sean och Vince Staples, de har sångaren Jhené Aiko och stockholmaren Snoh Aalegra som melodiska kolosser tillsammans med James Fauntleroy och Elijah Blake, och med spoken word-artisten Malik Yusef som sista tillskott är Nobody's Smiling en samling låtar rotade i de mörkare dragen från blues, soul, hiphop. Alla bidrag, stora som små, växer avsevärt av att ha förfinats av No I.D. och lyfts upp som ett tidstypiskt, viktigt, amerikanskt verk, skrivet och presenterat av en rappare som återfunnit sig själv ordentligt de senaste 5-6 åren.

Common har på sitt tionde album tagit ett steg bort från den levnadsglade och triumferande The Dreamer / The Believer och med det hamnat på en plats där hans drömmar och hans tro föddes men där den släcks för många andra likasinnade. Det är ett tungt album, ett sannerligen inte särskilt glatt sådant, men ett som rakt igenom imponerar med sin ärlighet och sin kompromisslösa syn på ett av USA:s största problemområden: hans hem. I en tid, som egentligen sträcker sig över flera hela liv, där det blir svårare och svårare att le gör Chicagos musikaliska barn sitt bästa för att förändra något, förbättra något. Oavsett om det handlar om choppers, chipmunk soul-adepter, conscious-rappare, drill-artister, så har samtliga samma tanke och samma vilja när de skapar, producerar, rappar: de gör alla sitt yttersta för att gå emot det som så begåvat framställs i Nobody's Smiling, statistikens mörker, för att ge Chicago och dess folk något att le åt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA