x
The Raveonettes: Pe'ahi

The Raveonettes
Pe'ahi

The Raveonettes: Pe'ahi

GAFFA

Album / Universal
Utgivning D. 2014.07.22
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

Det sägs att danskarna är världens lyckligaste folk. Självklart bör vi hela tiden ställa oss reserverade till begreppet lycka som någonting generellt och mätbart, men om nu så är fallet, så måste Sune Rose Wagner vara det undantag som bekräftar regeln. Varenda gång undertecknad har bevittnat Raveonettes live ser nämnda karl ut som om någon precis har underrättat honom om att han, hans hund och alla andra hundar i hela världen har drabbats av obotlig cancer. 

Är det tröttsamt att Rose Wagner konsekvent hemfaller åt en klyscha lika föråldrad som Ulf Brunnberg, i det mörka, manliga konstnärsgeniet? Ja. Är det än mer tröttsamt att vi förefaller ha satt i system att helt enkelt glömma att tala om den andra, minst lika viktiga komponenten i bandet, Sharin Foo? Ja. (Att Foo sedan är kvinna är en intressant iakttagelse i sammanhanget, men jag väljer att låta er göra vad ni vill med den informationen.)

Viktigt att ha i bakhuvudet; Ofta står och faller ett band med den ack så centrala, bedrägliga Kommunikationen. Inbilla er inte att Raveonettes, som har hyrt ett utrymme i musikindustrins alternativa kreddgarage i mer än ett decennium, enbart kretsar kring Wagner som någon form av katalysator och bärande drivkraft. Det handlar om pragmatism, förhandlingar. Och i skenet av detta är Peahi inget annat än ett misslyckande. Frågan "Varför gör vi denna skiva?" har uppenbarligen inte förts fram en enda gång på dagordningen. Danskarnas sjunde fullängdare låter nämligen som allt det Raveonettes redan har gått igenom, bara lite blekare.

Enbart lågfrekventa ekon av de Phil Spector-melodier som tidigare har brunnit bakom bandets svartsotade depressionskulisser står här att finna. Något som den (stundtals sjukt) tunga Suicide/XTRMNTR-inramningen inte maskerar, utan vid vissa stunder istället accentuerar. Pe'ahi reproducerar troget Raveonettes ideal – utan att underbygga dessa med tillräckligt groove. Där senaste Observator var ett slagsmål mellan ett benzo-rus, melodier lika omedelbara som svartsjuka, och en vrålande storm av aska, blir detta album trots sina soniska ansatser ett fall bakåt. Både i känslomässig som konstnärlig verkningsgrad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA