x
Linnea Henriksson: Stockholm Music & Arts

Linnea Henriksson, Stockholm Music & Arts

Linnea Henriksson: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Det är knappast något fel på Linnea Henrikssons inställning denna fredagskväll. Hon gör allt för att få igång medelålderspubliken som står och lapar aftonsolens mjuka strålar. Och det är inte åskådare som står med korslagda armar och kinkig hållning. Men det är ändå så att man får lite vibbar från en sådan där typsituation där artisten ger järnet, men omöjligen kan blidka publiken eftersom den är sådan att den helt slutat med saker såsom: total hängivelse i stundens eufori – dessutom är det ju tidig kväll och den mest populära (lagliga) drogen har ännu inte börjat verka. Henriksson gör det inte heller lättare för sig när hon som ung människa ofta sjunger om en tid när hon var ännu yngre. Men det är klart, Håkan Hellström sjunger ju fortfarande om det året han var 17 – och det verkar ju gå bra för honom.

Henriksson gör annars patenterad svensk pop enligt formulär 1A. Veronica Maggio är en referens som ligger nära till hands. Det största problemet är också, utöver att det allt som oftast låter ganska intetsägande, att hon inte riktigt har Maggios fingertoppskänsla när det gäller de vanliga ordens poesi. Detta är dock inget jag reflekterar över när det lilaklädda bandet pumpar krispig funk och Henriksson frenetiskt langar kol in i liveloket. Musiken slår sig på scen fri från sin egen slätstrukenhet. Alice får ett mera utvecklat driv, dramatiken i Ensamheten blir än större och synthdiscon i Jag ger dig allt jag har blir mastigare – dessutom ljuder den Jonathan Johansson-liknande gitarrslingan i den låten fint. Henriksson hanterar publiken med stadig hand. Uppvisar samma säkerhet som gjort henne till en högst skicklig programledare i P3. Hon håller ett feministiskt brandtal om kvinnor i musikbranschen och bjuder in Ane Brun, Tove Styrke och systrarna Vaz att köra. Dessutom äntrar Marlene scen och hjälper till med sången på Cecilia. Henriksson röst är ett underverk och hon behärskar obestridligen den där förmågan att kunna skrika snyggt.

Cleo tar den rapp som är Lilla Namos på skiva i Klassfotot – en av Henrikssons absolut bästa låtar. Hon hanterar det med bravur. Den där dialogen mellan sångerskan och rapparen om ungdomens allvar är här utdragen, och än löjligare än på platta. Det här ständiga refererandet till tonåren ligger som en sordin av smetigt obehag över mycket av Henrikssons produktion. Men trots det är detta ett oerhört väl genomfört framträdande, tack vare bandet och Linneas hängivenhet. Sedan är det lite sånt där med bubblor och ballonger. Fint.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA