x
Chrissie Hynde: Stockholm Music & Arts

Chrissie Hynde, Stockholm Music & Arts

Chrissie Hynde: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Chrissie Hynde äntrar scenen som en artist som trots tilltagande ålder behållit sin värdighet. Med årets solodebut [sic!] Stockholm levererar hon utsökt poprock, skriven och producerad tillsammans med Björn Yttling och Jocke Åhlund. Hynde är inte heller sen med att bedyra sin kärlek till Stockholm och Sverige. Yttling tilldelas epitetet "genius" och hon ber om ursäkt för uttalet på Jockes namn, "another swedish sex symbol". Detta får en herre i publiken att utbrista: "Vem fan är Jackie Åhlund!?" Där har ni en som tillsammans med tilltagande ålder inte riktigt behållit värdigheten. Eller så är det bara ett personlighetsdrag som han alltid haft, ett sådant där man alltid sätter sig själv som alltings mått.

Hynde har inte lutat sig tillbaka med sina meriter i ett slags ålderns belåtenhet. Hon har förnyat sig med debuten, men det är samtidigt inga helt oprövade eller konstiga musikaliska utflykter. Det är samma gamla Pretenders-Hynde i upphottad tappning. Vissa röster är sådana att de skjuter upp som kometer ur den tjocka sörja som är musikhistorien. Röster som står ut i kraft av att de är bra, givetvis, men i huvudsak av att de är personliga. Hyndes pipa är sådan. Och den där bekanta klangen, med allt vad det innebär av kanonisering och ikonisk status, för med sig att jag blir starstruck av bara själva rösten.

Scenen är strippad, med svart backdrop. Bandet bär i huvudsak svarta kläder, med vissa inslag av vitt. Hynde själv bär boots som går upp över knäna, jeans, väst och slarvigt knuten slips. Det blir en del rockposerande med gitarren, och en rejäl dos humor: "I'm out of tune… fuck it, it's good enough." En lirare tar sig upp på scen och dansar… ja, mysko, men proffsigt. Han har tidigare legat på backen bland publiken och pumpat ormlika armhävningar. Det uppstår förvirring. En snubbe ur publiken säger till säkerhetspersonalen, men inte ens de är säkra på huruvida det är meningen att han ska vara på scenen. Liraren ålar sig vertikalt och horisontalt i Lennon-solbrillor, vitt linne, urblekta svarta jeans och vinröda Dr. Martens. Ja, sådan där stass som blivit populär i och med 90-talsmodets revival. "Look at this crazy fucker", utbrister Hynde. "At my age I take whatever I can get. He can stay up for what I care." Visst är han fräsch liraren, fotomodellish, och dansen är fascinerande. Men han stjäl alldeles för mycket uppmärksamhet. Sedan får han också en mick i handen till Dark Sunglasses, så han var väl ändå ett planerat inslag.

Vad gäller låtvalen utgörs de i majoritet av de finfina som finns på Stockholm. Gamlingarna som suktar efter Pretenders-dängor får hålla tillgodo med bland annat I'll Stand By You och Don't Get Me Wrong. Men det är ändå i det nyaste alstret Hynde briljerar som allra mest, och det är ju ett gott tecken om något på att detta är en artist som långt ifrån stagnerat. Alla låtar från debuten är så jäkla tajta och väl framförda. Och Hynde fortsätter vara en snurrade komet som långt ifrån tynar bort. Hon får också mer än gärna korta sin omloppstid – fler soloalbum nu!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA