x
George Clinton & Parliament-Funkadelic : Vanguard Festival, Köpenhamn

George Clinton & Parliament-Funkadelic , Vanguard Festival, Köpenhamn

George Clinton & Parliament-Funkadelic : Vanguard Festival, Köpenhamn

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det är en hisnande tanke, att överhuvudtaget försöka få grepp om allt George Clinton måste ha hunnit med att se och höra och uppleva sedan han blev musiker på heltid redan 1955, vid 14 års ålder. Det finns antagligen ytterst lite överhuvudtaget som den levande legendaren inte hunnit se, höra, uppleva, under sin makalöst långa karriär, och att han än idag envisas med att fortsätta lära ut det han själv lärt sig är i sig svårt att förstå. George Clinton turnerar nämligen fortfarande, vilket innebär att Parliament-Funkadelic lever än, vilket innebär att Parliament-Funkadelic också turnerar fortfarande, och reser land och rike runt för att underhålla massorna samtidigt som de utbildas i funk, soul, musik.

Som mest verkar det vara 17 personer som sjunger och spelar samtidigt på scen, och då går det knappast att hävda att Fat Cat Stage på Vanguard Festival är en överdrivet stor scen till att börja med; det är fullt, varje hörn och varje vrå, av musiker när George Clinton & Parliament-Funkadelic ställer sig där som första kvällens näst sista akt. Själv står han självfallet centralt, i solglasögon och hatt, i stor grå kostym, med armarna utsträckta i en bemötande gest ut mot publiken innan bandet bakom honom drar igång kvällens första låt, som de sedan avslutar till stort jubel ungefär 17 minuter senare. Varje låt de tar sig an figurerar på ungefär samma sätt, byggs upp från korta riff på valfritt instrument och växer väldigt snabbt till ett smärre monster av olika ljud som felfritt vävs samman av musikerna och sångarna på scen, allt medan George Clinton står mitt i allt och visar sin uppskattning på sitt alldeles egna sätt; när gitarrsolona är extra snygga håller Clinton sin mikrofon mot en Marshall-förstärkare, när slap-basen är överväldigande cool gestikulerar Clinton energiskt mot basisten och vidarebefordrar all uppmärksamhet dit, och är i allmänhet aktiv trots att han sjunger sparsamt

Överlag är Parliament-Funkadelic väldigt livliga i allt de gör, från keyboardist till saxofonisten till kör och bandkärna. Inte ens när de spelar lugnare, enligt egen utsago åtminstone, slutar det i annat än att trumsetets baskagge verkar nästan lossna av alla slag, gitarrer gnisslar ut solon från både höger och vänster, och en handfull röster sjunger ut i kärlek till funken. Och det som alla på scen säkerligen vill att publiken, den överlägset största på Vanguard Festivals första dag, tar med sig hem förutom de leenden alla lämnas med är att det är ett livsverk, ett familjeverk, de har fått se; en del gitarrsolon som spelas tillhör Eddie Hazel, en del låtar är skrivna med Bootsy Collins och framförs här av två av frontfigurens körsjungande barnbarn, och det som här ikväll representerar Parliament-Funkadelic är människor och musiker bundna till de original som en gång var del av de musikaliska kolosser som George Clinton var med och skapade och förändrade musikvärlden med. Det de gör tillsammans är vackert och kärleksfullt, och framför allt väldigt hängivet konsten. Att se musik framföras med sådan fröjd och så enhetligt som Parliament-Funkadelic gör här med George Clinton som dirigent, det är en enorm upplevelse i sig, och definitivt en som alla musikälskare borde unna sig vid första bästa tillfälle.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA