x
Peter Lemarc: Stockholm Music & Arts

Peter Lemarc, Stockholm Music & Arts

Peter Lemarc: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Vi har ett litet dokument med skrivregler här på GAFFA, en lista med grejer som man ska tänka på för att det ska bli en mer läsvänlig text – rätt vettiga riktlinjer. En av de mest centrala rekommendationerna är att inte ständigt skriva "jag". I huvudsak för att inte generera den där känslan av amatörmässig och självcentrerad dagbok. Skribenten ska inte vara alltför närvarande. För exempel på motsatsen kan ni kolla in valfri mindre välrenommerad musiksajt, där recensioner gärna inleds: "Jag visste inte vem Peter LeMarc var när jag närmade mig Skeppsholmsscenen …", och så vidare. Även Po Tidholm avhandlade "jag" i sitt finfina sommarprat. Här gällde det dock primärt samtidens besatthet av att varje individ ska ha en egen berättelse, en backstory som förklarar jag och varför jag är som jag är och jag gör som jag gör. Konsekvensen blir ju att alla plötsligt ska ha en berättelse, även sådana som inte har någon: "Mina föräldrar skilde sig och jag bodde på två platser, buhu … " Det ger också det förmenta intrycket av kontroll. Alla förstår väl ändå att berättelser är lögn.

Och anledningen till att jag går som katten kring het gröt är ju givetvis att jag på något sätt försöker bevisa att jag "vet vad jag gör" när jag skriver den här recensionen. Eftersom den här recensionen kommer handla om ett jag, nämligen jag (och Peter LeMarc givetvis).

90-talet: Min farbror har en Saab 9000, i en mörkblå färg som skulle anstå typ säkerhetspolisen. Han jobbar med IT och gillar Morden i Midsomer. Jag tror fan bara att han har en skiva, det är ett samlingsalbum med LeMarc. Plattan snurrar när jag övningskör, och varvar upp den där stackars kärran till kritiska varvtal – jag hade ju sett de snubbigaste snubbarna gasa så där, så jag ville prova. LeMarc kommer, eller får, ett skimmer av vuxet, medelklass, medelålders.

Min engelsklärare har bildningskomplex, han verkar helt inne på klassisk musik som han inte förstår. Klassen ska skriva en egen berättelse där Robinson Crusoe och Friday ska ingå. Jag översätter textrader ur Tootoolah rakt av. Läraren är lyrisk och känner sig nödd och tvungen att inför hela klassen tillkännage att jag skrivit den bästa texten. Lättlurad. Han går i upp spinn över analogierna.

00-talet: På varje efterfest är vi packade som as och skrålar Little Willie John. Vad ska man annars göra på universitetet, och någonstans där bland dimmorna är det väl tänkt att man ska "hitta sig själv". Jag uppskattar att andra tar sig till LeMarc, men jag avskyr samtidigt att Little Willie John reduceras till en Trubaduren. Uppskattas men ses samtidigt på med viss ironi och distans. Och jag har verkligen problem med att Uggla tycks veta vad han gör, behärskar ironin, medan LeMarc tycks göra allt på blodigt allvar. Jag vet också att LeMarcs uppvridna tilltal, med pretentiösa metaforer och liknelser samt Harlequin-berättande, inte riktigt är det jag liknar vid kvalitet.

10-talet: Jag minns alla gånger farsan spelat Sången dom spelar när filmen är slut. Han lirar egentligen alla låtar om och om igen, men jag minns bäst den där. Det är någonting med den melankoliska känslan som jag finner oerhört tilltalande, redan innan jag är tillräckligt gammal för att kunna förstå. Mina musikintresserade vänner fräser när jag nämner att LeMarc ska lira på Stockholm Music & Arts. Han är så långt ifrån kreddig man kan komma. Jag försöker hålla brandtal om den bästa svenska soullåten genom tiderna, Vänta dig mirakel!. Och hur bra han är som soulartist, gravt underskattad. Men möts bara av avsnoppningar. Känner mig som ett Takida-fan.

En filmtrailerröst ljuder över Skeppsholmen: det är den första livespelningen på sju år, det är turnépremiär och turnéavslutning. "Den sista valsen" förkunnar LeMarc när han kommer ut på scenen inför den stora publiken. Det blir inga mera livespelningar för älskaren från Stallbackas bilfabrik. Jag vet att jag kommer att grina. Det gör jag alltid. Mina tårar är tamejfan inga pålitliga vittnen. Jag grät när jag såg Sepultura 96 – ja, de där jäkla trummorna i Ratamahatta. Tårar: Springsteen 99, Morrisey 02, Winhill/Losehill 14, för att nämna några. Jag är som brasilianska landslaget.

Ibland är det svårt att förstå att LeMarc har scenskräck. Det märks liksom inte riktigt. Och varför han kör långa mellansnack när han är livrädd övergår mitt förstånd. Men kanske trivs han när han väl står där. Och den övertändhet han påvisar kanske är kompensation för nervositeten. Bågen är spänd och antingen ligger det i luften, eller så är det bara jag, men det känns som att allt kan rasa ihop när som helst, LeMarc explodera som gourmanden i Meningen med livet. Men det håller ihop, exploderar istället i förlösning, för LeMarc och för publiken. Kollektiv katharsis. Det är blue-eyed soul och max på allt. Varje låt övergår i ett långt avslutande instrumentalparti. Hade han istället spelat låtarna i dess originallängd hade han säkert kunnat spela 36 istället för 18. Egentligen har jag ingen aning om huruvida det här är bra eller dåligt längre. Visst är det genomgående vacker soul, om den så kommer i rockig, poppig eller soft tappning. Det hör jag. Men textuellt. Jag älskar till exempel textraden "apelsinhimmel ovanför tar aldrig slut" i Ända till september. Och fraseringen samt hastigheten med vilken den levereras. Samtidigt är orden rätt smetiga, och än värre tillsammans den mustiga lyriken i låten i övrigt. LeMarc skulle behöva någon som Raymond Carvers redaktör Gordon Lish. Någon som skoningslöst rensar upp i sentimentaliteten. Jag vet liksom att det inte är bra, men jag älskar det. Älskad från första stund är totalt medioker, men ändå en av få låtar på konserten som slår över även ur en LeMarc-kontext betraktad. En annan är Det som håller oss vid liv, som är en självhjälpslåt när han precis kritiserat självhjälpsböcker i mellansnacket.

Han lyckas dock trycka in de flesta av de låtar som "krävs". Det är soulurladdning, dansband, Clarence Clemons-sax, akustiskt, pianoballader, fladdrande munspel och interfolierade engelska textrader som bara LeMarc kan. Han har knappast gjort det lätt för sig när han namngivit sina låtar och fiktiva kvinnor samt katter med de mest högtravande namnen, men det är ju ändå trots det synd att vi bara får höra Evelina och inte Tess samt Tootoolah. Och jag hade gärna hört Håll om mej!. Men då hade den väl kommit i nedtonad akustisk version. Jag vill ha den i all sin 80-talistiska svulstighet, precis som Born In The U.S.A..

Musikjournalistik är knappast någon objektiv verksamhet. Inte någon annan journalistik heller egentligen. Men det är ju tänkt att man ska fånga och beskriva något slags kollektiv känsla. Problemet är ju bara att jag inte kan slå mig fri från den vansinniga känslan av att LeMarc sjunger för mig och inte ett kollektiv. Och hur bedömer jag ens detta, det blir som att betygsätta min barndom, min ungdom, mitt liv. "Ditt liv får en fyra av möjliga sex i betyg, du hade kunnat göra så där och så där så hade du fått ett högre." Sedan grinar jag givetvis, på Sången dom spelar när filmen är slut. Jag är patetisk, LeMarc är patetisk. Så är det. Lita inte på betyget.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA