x
Beth Orton: Stockholm Music & Arts

Beth Orton, Stockholm Music & Arts

Beth Orton: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Inga konstigheter. Beth Orton stiger upp på scenen och kör loss – nåja – ensam med gitarren. Det blir inte mycket av elektroniska inslag. Back to basics alltså. Och det låter otroligt vackert. Orton har en sådan där röst som kan vila mellan två toner, så att det låter som att den ska brista när som helst. Med kontrollerad skörhet levererar hon "a lot of old songs" och en del från den fantastiska Sugaring Season (2012). Det är dock inte en ideal situation, Orton får konkurrera med brötande roddare och folk som uppenbarligen ser utsökt musik bara som en fond till sitt eget totalt meningslösa skitsnack. Ljudet strular något och hennes man och kollega Sam Amidon sitter fast i Prideparaden efter att flighten från Belgien varit försenad.

Men han dyker upp efter ett tag, Amidon, och hjälper till både på sång och gitarr. Orton solokvist i all ära, men hans intåg bidrar med välbehövlig fyllighet på några låtar. Han lirar dessutom fiol på Posion Tree, en tonsatt William Blake-dikt som Orton serverar med utomordentligt fin djup heshet. Hon fastnar aldrig heller i statisk singer-songwriter-enformighet. Hennes röst har alltför brett register för sådana fallgropar, i Pass In Time tar hon i så håret på armarna reser sig.

Och så Sweetest Decline, Central Reservation och Feel To Believe förstås. Hon borde fått både längre och bättre speltid. "I'm sure you're here to see someone else, but thank you for coming out this afternoon", tackar hon på sitt allra ödmjukaste sätt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA