x
Neil Young & Crazy Horse: Stockholm Music & Arts

Neil Young & Crazy Horse, Stockholm Music & Arts

Neil Young & Crazy Horse: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Neil Young gör mer eller mindre precis som Prince gjorde när han avslutade Stockholm Music & Arts förra året, kokar ned allt till ett enda långt gitarrsolo. Under lördagen kritiserade också LeMarc mobiltelefonanvändandet vid konserter, "vi lever våra liv genom plast" – lite sån där inte helt överlagd populistisk kritik. Det enda jag tänker är att det är en jäkla tur att jag har en mobiltelefon att sysselsätta mig med när Young iscensätter begreppet leda.

Young och "Poncho" står mot varandra och gnider gitarrerna i något som bara kan beskrivas som en evighet. En musikalisk motsvarighet till amatörsporten runkbulle. Det enda som bryter tristessen är Youngs röst – cirka en oktav under en gris som skriker i ett kuddrum – som bryter in då och då. Sex låtar in lugnar kanadicken ner sig lite med rocken och kör den hyfsat fina Name Of Love. Sedan ett akustiskt segment med bara han själv på scenen och världens mest uttjatade låt, Blowin' In The Wind, och den alltid lika utsökta Heart Of Gold. Här någonstans är det uthärdligt, och det är tur att han har med sig en duo körsångerskor som skänker lite soulglans till den åbäkiga rocken, särskilt i Cortez The Killer.

Avslutet är en mullrande och blytung Rockin' In The Free World och den nya låten Who's Gonna Stand Up And Save The World. All respekt till Youngs politiska ambitioner och han verkar vara en god människa – återvinner säkert. Men den här nya låten är vedervärdig, med den gamla protestsångens språkbruk om "big machine" och grejer. Det är knappast ett språk som har åldrats med värdighet. Och det känns tråkigt att behöva säga att det är den utnötta, och denna kväll orimligt långa, Rockin' In The Free World som är något av kvällens clou.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA