x
Goat: Stockholm Music & Arts

Goat, Stockholm Music & Arts

Goat: Stockholm Music & Arts

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Visst kan man kritisera Goat, det är ingen stringens överhuvudtaget i den visuella profilen. Ett annat band med maskerade hämnare som ändå följer något slags logisk följdriktighet är ju Ghost. Där är det Papa Emeritus och hans ghouls, inga konstigher och en sammanhållen idé. Om Ghost är reklambyråmotsvarigheten till ett maskerat band är Goat ingredienser ur nästan alla Tintinalbum sammanfogat till en ologisk mix. Kanske kan man säga exotisering av allt som hävdas exotiskt. Och även en respektlöshet mot symboler. Basisten bär niqab och en av gitarristerna liknar en soldat ur Hamas militära gren Qassambrigaderna med sin svarta säck över huvudet. Det finns också något slags "legend" i bakgrunden om voodoo och Korpilombolo (!) – jaja.

Men skit samma. Det är ett gäng som tar utklädning på allvar men kanske allvar mindre allvarligt. De leker helt enkelt. De har också fått en hel del uppmärksamhet av att rida på maskeringens mystik, särskilt utomlands. Och visst är det häftigt med masker på scen, undertecknad har aldrig kunnat se förbi fräsig klädsel för att "låta musiken tala" till öronen. Den visuella styrkan vinner över ackord och riff. Men Goat är inte heller särskilt dåliga när det kommer till musiken. Eller på skiva är de ganska tråkiga, men på scen är det pulserande monotont på ett ytterst behagligt sätt, och hypnotiserande underbart. De två kvinnliga vokalisterna, i komplicerade kläder och kattlika färgglada masker, ger järnet i både Markoolio-influerad regndans och sång som är mer tonårsrop än regelrätt sång.

Musiken är precis som kläderna en diger mix, av psykedliskt, Tinariwen-stämningar, afrobeat, tidig metal, jazz och progg. En jäkla sörja. Men oerhört häftig, i alla fall live.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA