x
The Roots: Vanguard Festival, Köpenhamn

The Roots, Vanguard Festival, Köpenhamn

The Roots: Vanguard Festival, Köpenhamn

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att passa in i olika sammanhang utan att tappa det som gör en speciell, det är en egenskap som inte ska underskattas för musiker. Det öppnar dörrar på alla möjliga olika sätt och skapar möjligheter i alla möjliga olika samband, vare sig det handlar om inspelning eller konsertsituationer, det gör att paletten blir bredare liksom världen som går att arbeta inom. När denna skaparlusta då även rotas i något desto större, när den är född i en plats där musicerande inte är en möjlighet för många runtomkring en, är det inte konstigt att viljan att bibehålla den växer ju längre drömmen om en karriär som musiker faktiskt hålls vid liv. Växer du upp i Philadelphia på 70-talet, som Tariq Trotter och Ahmir Thompson gjorde, tar du den chans du får och springer med den. Har du tur träffar du någon som nyligen avlidna Richard Nichols, den man som såg till att Tariq och Ahmir fokuserade sina idéer om hiphop som konst och som de två senaste decennierna varit deras manager, den man som lärde de två barndomsvännerna att aldrig sluta utmana sig själva eller världen de huserar.

Det som gör att The Roots så speciella är att deras samspelthet tack vare Nichols tro i Black Thought och Questlove jobbar för att överskrida genregränser. Idag har det hunnit passerar 23 år sedan Organix presenterade bandet för världen, idag har The Roots jobbat sig till en position där de har en i musikvärlden närmast ojämförbar kreativ frihet, och idag utnyttjar de till fullt ut och utvecklas därefter; bandet har på sina senaste albumprojekt kunnat fokusera helt på att spela soul och rock med andra artister, och ska sina egna hiphop-album med klara anspelningar på soul och blues och gospel med jazz som utgångspunkt, samtidigt som de dag in och dag ut skapar musik som ses och hörs av miljoner på TV. The Roots får göra mer eller mindre vad de vill göra utan att varken Def Jam eller NBC protesterar, och denna frihet har fört med sig kunskap om hur alla bandmedlemmar och deras många talanger bäst nyttjas i liveformatet, något som de visade upp på Roskildefestivalen två år sedan inför 100000 personer och som är intakt och underhållande när de gör detsamma för att stänga den andra upplagan av Vanguard Festival.

Den kreativa friheten är med andra ord det som driver The Roots och det som gör de så vansinnigt vassa så långt in i karriären. Det är därför en av svängarna inuti den redan oerhört snygga You Got Me innehåller trumpetstrofen i SpottieOttieDopaliscious av OutKast, framförd muntligt av Captain Kirk Douglas medan han styr låten i olika riktningar från sin gitarr, och varför det är lika logiskt att de inte långt därefter spelar Guns'N'Roses bättre än det bandet gör själva, och varför Black Thought några minuter senare gör Move On Up rättvisa. Det är därför Ray Angry och Kamal Gray kan ha frijazz-dueller från sina respektive keyboards, dirigerade av en bergsäker Questlove med hjälp av nästan osynliga rörelser mot kollegorna via trumpinnarna, och varför Black Thought utan att se sig om kan få Mark Kelley och Captain Kirk med sina instrument i högsta hugg att följa hans steg i en improviserad enkel men rolig utökad two-step, alla utan att missa ens en takt, medan Tuba Gooding Jr helt sonika lämnar sin sousafon och Frank Knuckles sina slagverk. Och samtidigt som närmare 10000 personer jublar och dansar och njuter av festivalens sista spelningen så står många av dagens musiker vid sidan av scenen och dansar med, liksom Mos Def som följer bandmedlemmarna i deras dans som om det är det mest naturliga för honom att göra där och då.

Allt detta, från det nästan till synes okontrollerade sätt The Roots demonstrerar sin fullkomliga artistiska och musikaliska kontroll på till hur de dansar och skrattar och slänger sig omkring från låt till låt utan någon sorts paus, är allt som Ahmir Thompson och Tariq Trotter hoppades på när de grundade sitt hiphop-projekt för 27 år sedan. The Roots är inte ute efter att längre bara vara det ultimata hiphop-bandet, det så ofta benämnda enda hiphop-bandet, för att de vill vara något annat och något mer; de vill vara James Brown och Parliament-Funkadelic lika gärna som de vill vara Rolling Stones och The Who, de vill vara Curtis Mayfield och Prince lika gärna som de vill vara Afrika Bambaataa och Sly & The Family Stone, samtidigt som är nästan ohälsosamt envisa om att hiphop kan och bör innefatta allt detta. 

Framför allt annat vill de vara The Roots och fortsätta hänvisa både på sina album, internationell TV, och sina konserter till alla dessa artister och hundratals andra med den oerhörda finess som de nu i det närmsta gjort till en självklarhet. De spelar fortfarande som ett band med något att bevisa, med en hunger och glädje som är närmast uppseendeväckande och euforisk, och det finns idag tack och lov ingenting överhuvudtaget som talar för att The Roots varken tänker sakta ner eller ändra riktning. The Roots hyllar musiken varje gång de spelar, och just nu när deras närmsta man lämnat denna värld så ser de till att hylla det livet de får leva också, nu när de än har chansen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA