x
Brody Dalle: Linné, Way Out West

Brody Dalle, Linné, Way Out West

Brody Dalle: Linné, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Att påstå att det är någonting annat än rätt kul med lite punk mitt bland hopkoket av hiphop och stor-indie som är Way Out West vore allt annat än ärligt, och just i den lilla infliken där den skramlande musiken får plats på Sveriges mest hyllade festival är Brody Dalle ett så säkert kort som det går att komma åt idag.

Idag är hennes musik inte riktigt lika frustande och bitskt som den en gång var, då det är förståeligt att lite fart och hets försvunnit i åren som passerat sedan The Distillers slutade att vara, men att få henne här som soloakt visar sig ändå vara ett fullgott komplement. Brody har så att säga inte direkt tappat något som gjorde henne så bra när det väl begav sig med bandet, varken förmågan att skriva melodiska rocklåtar sprungna ur punkkällor eller hennes säreget hesa och ständigt halvskrikiga stämma har förändrats på ett markant sätt. Och att hon inte drar sig för att spela sina allra bästa The Distillers-låtar gör det bara så mycket enklare för publiken att omfamna hennes egna show desto mer, desto mer helhjärtat, och med desto mer dans och hopp som svar.

The Distillers var när de var som mest aktiva ett av de bästa punkband både Epitaph och Sire Records hade, och nu när bandet inte längre finns är det mer än betryggande att Brody Dalle fortsätter på inslagen bana och håller den fanan högt än idag. När hon mitt i ett kort tal avbryts av att en ros slängs upp, och skrattar om att hon nog aldrig fått en ros upp på scen förut, så visar hon även upp en avslappnad sida som direkt avväpnar alla på plats och gör showen en mer behaglig att ta del av.

Hon har den självklara huvudrollen här, på gott och ont, då det känns trots att ytterligare en medlem ur hennes gamla band är på scen att de andra tre som spelar med henne på Linné skulle gå att ersätta utan vidare. Självfallet inte för Dalle, som handplockat dem som hon vill bygga denna del av sin karriär med, men de gör inte så mycket annat än spelar rakt upp och ner igenom spelningen.

Det som ändå sticker ut mest när de andra medlemmarna är så inaktiva är det faktum att Brody Dalle alltid haft en förmåga att hålla tonen i sitt atonala skrik, på så sätt att det naturligt lägger sig över det inbitna riffandet som en utomstående melodiförändring. I 45 minuter bjuder hon, mer än någon annan av de som är på scen, på en enkel och direkt spelning som befäster hennes plats på festivaler som denna som en perfekt dos punk och rock som energikick bland allt det andra, till stor del kanske aningen lugnare, som Way Out West bjuder på i år.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA