x
Markus Krunegård : Flamingo, Way Out West

Markus Krunegård , Flamingo, Way Out West

Markus Krunegård : Flamingo, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

För fem år och tre plattor sedan hade Markus Krunegård, då nybliven soloartist, en akustisk spelning på Bengans i Göteborg i samband med debutsläpp och skivsignering. Inför en gles folkskara som hade skänkt skam över ordet "publik" framfördes en handfull låtar från Markusevangeliet, en del så färska att Krunegård nervöst tappade textraderna ur munnen och vid nått tillfälle fick ta hjälp av skivans booklet. Inom en dryg halvtimme efter gigget var signeringen klar och scenen ödelagd. Det var början till den människoformade massa av självsäkerhet och vinnarglädje som traskar ut över helig Way Out West-mark med jacka i guldnyans och seger i blicken. Det var där och då som Prinsen av Norrköping växte fram ur askig jord. Nu står han här vid sitt alldeles egna hav av tusen svajande armar. 

För Krunegård är den här spelningen en länge ofullföljd dröm som blir verklighet – "äntligen!" – det känns konstigt säger han men ser ut som han gjort sig redo för den här stunden sen han första gången speglade sig med en gitarr. Den mjukt pulserande och liksom ärkeromantiska poppen trivs gott under en ljummen augustisol. Hela Livet Var Ett Disco och visst doftar det cherry cola och ung iver, Invandrarblues och det pumpar likt ett förälskat tonårshjärta. Han har en dragning till det storslagna den där Markus, det ska vara så mäktigt och omtumlande och djupt som det bara kan bli. Mången visdomsord är både titel och innehåll och var låt tävlar i att bli ett potentiellt soundtrack till hela livet. När Askan Är Den Bästa Jorden når sitt klimax uppstår en närmast religiös gloria runt hela konceptet, Krunegård i ett annat liv hade lett en sekt. En popsekt om hjärtesorg och självkänsla. Man vill liksom gå med i den. 

Krunegård har blommat ut till ett bildskönt pretto att omfamna, man stör sig hårt på honom men njuter av det. Här behövs ingen självdistans när det finns självinsikt och en dos humor. "En helt vanlig poplåt om psykisk ohälsa" och en publikfavorit om nån sorts vardaglig vampyrism, handen genom välvårdat hårsvall och ett pep-talk om att när man är halv är man dubbelt så bra, är Krunegård när han är som mest Krunegård. Han är det storskaliga i det lilla. Han är en världsturné i Skövde. När hans efterlängtade dröm når sitt slut hoppar han ner från scen och försvinner ut i myllret och ur högtalarna hörs introt till Sommar i P1. Och visst är hela världen ganska så underbar när man är korkad, tom och glad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA