x
Yung Lean & Sad Boys: Dungen, Way Out West

Yung Lean & Sad Boys, Dungen, Way Out West

Yung Lean & Sad Boys: Dungen, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Det kommer inte längre som en överraskning alls att varje tillställning Red Bull Music Academy drar ihop, i princip på vilket hörn av planeten de väljer att göra det på, mer eller mindre blir om inte en succé åtminstone fullt så det räcker och blir över. Konceptet är förankrat och viljan att prova på lite allt möjligt verkar närmast outtömlig, så det är inte mer än rätt att musikakademin återvänder till Way Out West och tar plats uppe i Slottsskogen för 2014 års upplaga av festivalen.

Så mitt i Slottsskogen står Dungen, och fullt är det i princip konstant kring denna scen, men det är samtidigt högst oklart om någon överhuvudtaget hör eller ser någonting från de platser som finns att tillgå utanför området allra närmast scen. När Silvana Imam spelat klart är det dessutom så fullt att ingen verkar kunna vare sig ta sig in eller ut, och på de flesta utrymmen längre bort från scen är det värt att fråga om det överhuvudtaget går att höra eller se någonting alls.

När gruppen som inom svensk musik är definitionen av hajp nuförtiden, det vill säga Yung Lean & The Sad Boys, ställer sig på Dungens scen går det till stor del inte att höra varken den vanligtvis smattrande produktionen som utgör musiken eller någonting av det närmast patenterande släpiga rappandet. När det artar sig en stund senare blir det då istället snabbt tydligt att gruppen är musikaliskt överlägset det vokala, och att en framtid som genuint spännande således kan uppnås bara om gruppens oförnekliga ledare jobbar på och utvecklar sitt. Tillsammans verkar dock alla på scen, bakom mikrofoner och datorer, leva sig in i det ordentligt, och det är i sammanhanget ett stort plus när det lika gärna kunde vara tvärtom och oengagerat för en publik som inte alls tagit till sig gruppen i jämförelse med hur det ser ut på andra sidan Atlanten.

Spelningen och utförandet är dock rätt osammanhängande och inte överdrivet synkroniserat mellan producenter och rappare, och i längden går det inte att frångå det faktum att det hela känns rätt monotont. Det där perfektionistiska fokuset som känns synonymt med svensk hiphop idag saknas lite live hos Yung Lean & Sad Boys, och för många är det kanske där charmen i projektet och musiken ligger. Men det känns lite väl slarvigt som helhet, just med den så kallade konkurrensen eller snarare genrekollegorna och vad de kan göra och visar att de gör, i åtanke. 

Utifrån är det tydligast att beskåda Yung Lean & Sad Boys fortfarande mer som ett fenomen och ett roligt projekt än något mer musikaliskt och drivet av just det musikaliska, och även om det låter som en förolämpning mot vad gänget gör är det egentligen mer en förhoppning om utveckling baserad på de indikationer om något större på gång som de faktiskt rakt igenom sin halvtimme på Dungen visar upp.

Just nu, i denna form, är den bara helt enkelt inte så mycket mer än underhållande och, tack vare deras ålder, ändå imponerande. Och att dessa unga killar har The New York Times och The Fader och SPIN på deras sida, att de vet att det de håller på med kommer att växa till någonting ännu bättre, bådar egentligen bara gott för alla involverade parter: både rappare, producenter, fans, och kommande publik.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA