x
Darkside: Linné: Way Out West

Darkside, Linné: Way Out West

Darkside: Linné: Way Out West

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Hej och välkomna till Way Out Wests mest glesbefolkade arrangemang. Välkomna till Darkside, en spelning, om man nu kan kalla det för det, som liknar ingen annan. Aldrig under den timma som det hela varar går det att skönja huvudpersonernas ansikten eller anatomi. I en konstant multikulört rökdimma står två silutter och levererar det absolut bästa som den här festivalen har att erbjuda. All fotografering är, naturligtvis, strängt förbjuden.

Tankarna för en, rent estetiskt, till bröderna Reid och The Jesus & Mary Chain. Annars är det här är absolut diametralt till Rebecca & Fiona som stod på samma scen bara minuter tidigare. EDM-kidsen väntar på build-ups, kan en tänka. Istället får de Mark Knopfler-gitarrer blandat med Drive-doftande action-beats och rymdfunk. Den så moderna elektroniska dramaturgi vi så ofta får höra på kommersiella radiostationer och fantasilösa klubbstråk existerar inte här. Nicolas Jaars röst låter som Alan Vegas från banbrytande 80-tals-duon Suicide och musiken som en elekrifierad mardröm någon i Alphaville haft när de sneat på syra. Publiken klappar takten, av någon bisarr anledning, och en inbillar sig att Jaar står där uppe och är allmänt missnöjd med just detta faktum. Det finns ingen takt att klappa, inget break att invänta och kanske framför allt: inget klimax att veva händerna i luften till.

Darkside är ett enda psykotiskt flöde av elektroniska tongångar som varken har en klar början eller ett givet slut. Som en dröm att aldrig vakna upp från.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA