x
The National: Azalea, Way Out West

The National, Azalea, Way Out West

The National: Azalea, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Går det – alltså är det ens möjligt – att översätta den extremt intima relation man bildat till Matt Berningers röst och texter under år av lyssnande genom hörlurar och hög volym och en hägring av fysisk närhet, till en kolossal scen under bar himmel inför tusentals andra med helt egna fantomrelationer till känslan och ljudet och meningen? Går det att upprepa den där översvallande värmen, det som sparkar till i bröstkorgen när Bloodbuzz Ohio, Slow Show, eller Conversation 16 finns så nära en att det känns som det finns inuti en, när de nu istället flyter ut i luften och iväg över nejderna? Nä, det svajar rejält här, för det verkar vara svårt att hitta balansen och klicka rätt när det väl kommer till kritan. 

The National har blivit mer rockband än någonsin. En backdrop som är så ofattbart ofantligt gaggig målar upp dem som någon slags låtsashäftig pappa-rock. Gitarrer hålls upp i luften vid scenkanten och det ordineras att klappa i takt i var och vartannat stycke. Varför ska det klappas så jävla mycket för? Berninger cirkulerar rastlöst på scen när han inte omfamnar stativet eller släpar det efter sig, mellansnacket ligger på existensminimum och först i Bloodbuzz Ohio börjar det kännas sådär intimt som man längtat efter. Men det blir aldrig riktigt så grundligt explosivt som magkänslan väntar på. Låtarna är där, ljudet är där, men känslan och meningen dröjer. 

De dröjer ända fram till I Need My Girl. Då äntligen slutar det skava. När Berninger, som vanligt i sin geografilärarlook, hänger sig ömsint över mikrofonen med slutna ögon och han är som allra närmast den blir de som ett enda sammansvetsat ting. This Is The Last Time följer direkt efter i snabbare live-takt och får ett nytt liv som ter sig förvånansvärt bra och just då är allt helt rätt. Men så anländer vi till Graceless, och det sjungs lite falskt och spelas lite otajt och det börjar kännas tydligt att den där gnistan och värmen är svåruppnådd. De lyfter långsamt och faller kort. 

Enda utvägen för att nå den där närheten nu är att fysiskt befinna sig vid lyssnarens sida, och när Berninger under Terrible Love skuttar ner från scenen är det inte för att hifiva första raden utan för att ge sig in i folkmassans allra tätaste mitt och låta sig tas på, ryckas i, kännas. Först då kommer euforin, först då är vi nöjda och kan gå hem. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA