x
Hurula: Rondo, Way Out West

Hurula, Rondo, Way Out West

Hurula: Rondo, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det håller på att hända något stort i musik-Sverige. Det brummar och susar och viskas saker, små ljus tänds i ögonen på de som vaknat upp och känt av det. Tankar och idéer från en tid som vi tycks ha tappat, glömt – de föds på nytt. Får nytt blod i venerna. Ungt blod. Argt blod. 

Dess mittpunkt håller hus denna svala torsdagkväll på Rondo av alla ställen. Inför en mönstrad heltäckningsmatta som nu för ovanlighetens skull är täckt med spruckna plastglas och flaskor, vägg i vägg med påkostade bergochdalbanor och pariserhjul och klingande ekon av konsumtion och pengaspenderande. Här inne i värmen, det är här det händer, här och nu i denna kväll. 

Mattias Alkbergs Södra Sverige avslutar sin spelning med att bjuda upp hela klubbkvällens line-up på scen för en tolkning av Staten Och kapitalet. Joakim Åhlund från sitt Les Big Byrd crowdsurfar i parkas och Alkberg och Robert Hurula skriker ikapp på scenkanten medan halva Rondo skrålar efter i en refräng som aldrig vill dö ut. En refräng och så mycket mer. Det är här det händer.

Lugnet får lägga sig nån halvtimme innan Hurula åter äntrar scenen i lång svart rock och en sång om att Allt Ska Försvinna. Det är så mycket punk och så liksom anti-häftigt. Rondo var inte skapad för ilskna, ångeststinna punkgigs, men förvandlas magiskt till en liten bit anarki. Publiken klättrar upp på scen och försöker sig på stage dives till mer eller mindre lyckade resultat, det dröjer länge innan en enda ensam vakt dyker upp. 

"Inte fan vet jag varför man ska va lycklig när man kan va normal", Robert Hurula väcker den där gamla ideologin, de där idéerna. Här spelar inte volymen eller tekniken, eller kanske ens musiken någon roll. Det är känslan, tanken. Det unga blodet. Stockholm Brinner och Skjut Mig är redan som lovsånger som får det att bulta i hjärtat. Det är här det händer. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA