x
Neko Case: Flamingo, Way Out West

Neko Case, Flamingo, Way Out West

Neko Case: Flamingo, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Klockan tre är det ännu tidig morgon i festivalvärlden när solen ligger och gassar som mest och tio minuter innan Neko Case är schemalagd på scen är det ofantligt stora, vita plastgolvet framför lika stilla som en blank sjö i lä. Det är inledningsvis glest mellan leden men fylls ändå raskt på till en redig liten skara, här för att stötta Case hela vägen. Det är inte lätt att vara veteran med nio soloalbum och x antal plattor med andra konstellationer i bagaget på den här festivalen när man krockar med Jamie xx och Blood Orange.

Det fyrtiotreåriga, rödhåriga yrvädret iklädd brallor med skelettbenstryck på har en lungkapacitet som ekar ut över hela jäkla stan. Den där rösten är lika mäktig som en hel canyon, får en stanna upp och bli plötsligt så medveten om sin egen existens. Upplyft av stämsång med Kelly Hogan krämar de på rejält med det amerikanska vemodet i solskenet, med de fyra omsöm skäggiga omsöm tunnhåriga gubbar som lyfter resten av musikpaketet. Ihopträngda i en liten klunga mitt på scen står de sex musikerna och bara är så förbannat, anspråkslöst bra. Det behöver inte alltid vara så jäkla märkvärdigt. 

Men strax efter fantastiska Deep Red Bells börjar Case hosta, överlåter mellansnacket till energiknippet Hogan och förkunnar snart att hon håller på att tappa rösten. Alltså just nu. Mitt under spelningen. Den försvinner framför våra ögon. Det är närmast omöjligt att höra när hon sjunger, de gånger hon alltså klarar av att anstränga stämbanden innan Hogan får ta över, "fuck it". Hogan räddar låten men efter knappt fyrtio minuter har bandet lämnat scenen igen. Det var en kort stund av skär salighet, men den satt precis där den skulle. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA