x
Mapei: Linné, Way Out West

Mapei, Linné, Way Out West

Mapei: Linné, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Få egenskaper hos band och artister som har en vardagssyssla som för med sig framträdanden och konserter är så tilltalande som den när de involverades förmågor, det som gör att de är med i band och är artister och således får spela live, visas upp på ett ohämmat, oförkortat, oblygt sätt. Det är i de momenten och ögonblicken som en konsert kan gå från en redan hög nivå, där publiken redan har övertygats och redan är fångade, till någonting ännu större och ännu vildare, således någonting ännu finare och ännu mer minnesvärt. Det är inte det enklaste att göra heller oavsett vem det är som försöker, det är ingenting som egentligen kan tvingas fram eller dra igång plötsligt som ett äss i rockärmen; den kvalitén är snarare en produkt som föds ur egenheter fullt ut baserade på och skapade av tro i de kreativa verktyg som bygger ens konst, den kvalitén rotar sig i självkänsla och glädje och är en fröjd att se när den ställer sig på scen och väller ut över en publik.

Uppbackad av trummor med elektroniska slagverk bredvid samt bas bredvid ett par keyboards och samplers är det närmsta, det kanske bästa, sättet att beskriva exakt vad det var Mapei gjorde när hon ställde sig framför ett fullt Linné-tält att försöka beskriva just den känslan. Och anledningen är på det stora hela för att Mapei när hon är på scen helt enkelt beter sig som att hon är Sveriges nästa och mest självklara stjärna på musikhimlen, och att hon är fast besluten om att bli det genom att njuta av varje sekund som hon ägnar på resan dit. Den uppbackning hon har på scen musikaliskt fokuserar på att lyfta fram det som gör hennes kommande debutalbum Hey Hey flest tjänster och låter det växa ut ordentligt, och den uppbackning hon har där i övrigt balanserar hon mästerligt själv; de två killar som dansar på var sin sida av Mapei ger tillställningen lite mer energi, men blir desto mer underhållande att se när hon utan vidare mer eller mindre utan undantag matchar deras rörelser, oavsett om hon rappar eller sjunger samtidigt som hon dansar.

Där musiken andas på hennes album har här Mapei och bandet, där de lyckligt äger varje centimeter av scenen och verkar ha alltjämt fruktansvärt kul, lyckats skapa snygga konstpauser där de bygger publikresponsen till små explosioner vid bryggorna i var och varannan låt. Basisten verkar vara en funkadept som inte drar sig ifrån att fylla på melodierna ordentligt för Mapei att sedan sjunga över, och trummisen vet exakt var trummorna behöver byggas upp och kompletteras av elektroniska slagverk, och de drar sig då inte ifrån att vrida hennes mer poplutade soullåtar mot typiskt New York-blinkande hiphop-beats. Och medan de gör allt detta, när de spelar enorma singlar eller spår som enkelt gungar mellan pop och soul och rock, så står huvudpersonen i mitten som självsäkerheten själv på scen, ungefär oavsett vad hon får för sig att göra. De har tillsammans redan hunnit genomarbeta mellanspelen och de förlängda avsluten från låtarna på albumet till någonting större och svepande live, vare sig det leder till dans och soulclaps eller nästan filmiska crescendon, eller att Mapei svajar fram och tillbaka leendes.

Utöver allt som tvåmannabandet och de två dansarna gör så snyggt är det tveklöst bästa som publiken bemöts av på de 40 minuter som de spelar här i Slottsskogen huvudpersonen själv; Mapei känns på denna fantastiskt underhållande inblick i hennes fortsättning av karriären redan nu som komplett, redan nu som någon med full kontroll på allt hon tar sig an. När hon rappar så känns det som att festivalens allra bästa kommer få anstränga sig för att överträffa henne, när hon sjunger så gör hon det som om hon aldrig någonsin gjort annat och att hon borde visat upp det mycket tidigare, när hon dansar så ler hon som om varje sekund hon varit borta från scenen bara varit en enda lång väntan på att få återvända dit. Det enklaste att säga är också det mest tydliga, det mest självklara, och det som känns så viktigt att poängtera och tack vare den där känslan så svårt att sätta rätt ord på; Mapei inte bara beter sig som Sveriges nästa storstjärna, mycket talar för att Mapei är på god väg att bli just det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA