x
MØ: Linné, Way Out West

MØ, Linné, Way Out West

MØ: Linné, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Om Way Out West skulle beskrivas i en enda bokning så vore MØ den ultimata kandidaten. Hon är liksom som gjord för den här festivalen. Hajpen väcktes ett drygt år innan hon släppt en enda platta, genom hemsnidade musikvideor och Tumblrposts med bildtexter som "Dummy head bikini daze/Life is a daydream/We are dead anyway" och "SOMEDAY WE WILL ALL BE UNITED". Det betyder väldigt mycket och samtidigt ingenting - ett av gourmétpopens grundämne. Med den klassiska flätan fäst med scrunchie högst upp på huvudet som snurras runt runt när det dansas; det bresas och hukas och ett utsträckt finger pekar mot tinningen mot publiken mot bröstkorgen, och i hipsterdrömmen Glass undras det "why does everyone have to grow old?". MØ är alltså den perfekta WOW-bokningen. 

Peppen är skyhög i Linnétältet när Karen Marie Ørsted och ett gäng härliga grabbar i shorts och spännande frisyrer ska hålla hov. Och de låter sig inte väntas på. En blytung basgång sätter självsäkert tonen, och många fler blytunga basgångar hinner det bli, basgångar det är svårt att värja sig emot. Pilgrim är rent lysande och Ørsted dyker gång på gång ner i publikhavet för en surf till jubel. Rösten, höljd i ekon, sviker inte för en sekund. Den ena låten efter den andra är en vinst, det kan inte bli fel och det blir inte fel, men det sker också så oerhört systematiskt. Under ett par sekunder mellan låtarna sipprar lite Bill Callahan in i tältet från Azaleascenen och kontrasten är glasklar. MØ är musiken de spelar i provrummen på Urban Outfitters. Det är så jävla trendigt

Och hur mycket av det vi hör är egentligen förinspelat? Och vad är charmen i det? MØ överröses med jubel av att bara ta i och skrika till. Hon kan inte göra fel. Det här är hennes mark. Hon är en karikatyr av hela Way Out West. MØ är Way Out West. Och det blir i slutändan lite… ja, lite kaka på kaka helt enkelt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA