x
Janelle Monáe: Flamingo, Way Out West

Janelle Monáe, Flamingo, Way Out West

Janelle Monáe: Flamingo, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Under de senaste åren då Janelle Monáe gått från en rent amerikansk angelägenhet, där hyllningarna från Prince och samarbetena med OutKast till en början behandlades som underligt förbisedda hyllningar, har hon och hennes band också hållit fast om allt som de märkt gett positiv respons, allt som de gör bra och som de märkt gett dem mer kärlek både hemma och långt hemifrån. Därför är ingenting egentligen förändrat från när de tio som utgör detta band sist spelade i Slottskogen. Monáe har fortfarande rockbandsgrunden med en basist och en trummis och en gitarrist som sin kärna, snyggt utökat med en keyboardist och en slagverkare samt två dansande sångare och två på blås, och är tillställningens naturliga och självklara kärna. Alla är självfallet, även denna gång, klädda i svart och vitt, och till och med den guppande Rick James-kopian som underhåller med sin gitarr har målat naglarna i svart och vitt. Succéreceptet är alltså intakt, det finns egentligen ingen som helst anledning att förändra det heller, och det tar inte heller särskilt lång tid innan deras publikfriande och dansanta sätt påverkar publiken framför Flamingo på bästa möjliga sätt.

Janelle Monáe är på många sätt väldigt annorlunda i sitt sätt att framföra musik i västvärldens musiklandskap idag, både på sina album och det kompromisslösa projektsätt hon planerar ut låtarna på och på hur hon framför det därefter live. Det är direkt härstammat från de funkband och soulband som hon lyssnade mycket på som ung, det syns på upplägget och hörs i hur alla på scen spelar och svänger och gungar, och det är därför de kan spela I Feel Good utan att det känns plastigt och direkt fel är en bedrift i sig. Men ofta kan Janelle Monáe och den musik hon släpper och spelar kännas som ett massivt hyllningsprojekt till all svart amerikansk musik som format populärkulturen, som på andra håll approprierats av populärkulturen, på ett sätt eller annat sedan 70-talet och sedan gjort det ännu större och mer komplext på sina album. 

Även fast hennes musik till mångt och mycket är fascinerande och sällan något annat än väldigt bra händer det att den väcker frågor om vad exakt Janelle Monáe själv är i allt detta, var hon är som artist och hur hennes egna musikaliska penna skriver fritt från det hon inspireras av och hyllar. Att hon säljer ut arenor världen över och säljer närmare miljoner album per släpp är dock en bov i dramat, så att säga, eller åtminstone en faktor, helt enkelt för att kommersialismen som omringar artister på den nivån sällan tillåter något djupare grävande inom det helt säregna artisteriet. Men även om sådana frågor är värda att ställa förminskar det knappast sättet hon och bandet presenterar musiken på, eller den enorma och smittsamma entusiasm de alltid har med sig ut på scen. Eller att det knappt finns en handfull underhållare på planeten som kan mäta sig med Janelle Monáe, även om ingenting i showen förändrats på länge från det att hon rullas ut i tvångströja i början till hur hon avslutar showen iklädd cape.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA