x
Little Dragon: Linné, Way Out West

Little Dragon, Linné, Way Out West

Little Dragon: Linné, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

När Göteborgsbandet som alltid varit lite större utanför riksgränserna återvänder till hemmaplan är det fullsatt, eller fullstått, i Linnétältet. Att Icona Pop bjuder på disco vid stora scen under samma timme är inget hot mot Little Dragon, publiken är så taggad att det är svårt att se annat än ivriga huvuden om man befinner sig i de bakre leden. Och det är inte heller helt lätt att njuta, oavsett kroppslig placering i den lilla bubbla av ljud som bildats under tälttaket. En riktigt tajt spelning av den här sorten kan få en att helt och hållet glömma att man är på spelning, få en tappa uppfattning om tid och rum och försvinna in i musikens parallella universum. Det händer inte riktigt här de första minuterna. Man tänker visst jättemycket på att det är spelning, att det är något konstruerat och mänskligt imperfekt som händer där borta. Ljudet saknar den där sammansvetsade känslan med en halvtaskig mikrofon som ett avkopplat lager, det känns ibland som man står utanför fast man står mitt i.

Och det känns inte rätt att skylla på Little Dragon. Yukimi Nagano med rösten som får det att pirra i magen är rent fantastisk, tappar takten en sekund men mästrar annars hela spelningen som om det vore en barnlek. Likaså spelar Erik Bodin med en kämparglöd som får trumpinne efter trumpinne att flyga ur näven. Och så den sista halvtimmen börjar bitarna slutligen falla på plats, och det blir magi av kalaset. Ritual Union är precis sådär själsligt befriande som man längtat efter. Det är så simpelt rent, så självklart och helt utan överflöd. När något så enkelt kan ge så mycket, precis som det här - det här, Klapp Klapp under strålkastare och dansfest - då är det så jävla gött. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA