x
Conor Oberst: Flamingo, Way Out west

Conor Oberst, Flamingo, Way Out west

Conor Oberst: Flamingo, Way Out west

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Det var en gång i tiden ett band som hette Bright Eyes. Med frontmannen Conor Oberst var de alla flickor och pojkars våta emodröm. Alla grät vi, försökte finna mening och tröst i denna vackra deprimerade mans sagovärld bland döda mödrar, fäder, förlorade flickvänner och miserabla uppväxter. Man kunde, ville och trånade efter att relatera, helt enkelt. Gick inte det, så kunde man i alla fall låtsas.

Idag, lite mer än tio år senare är det lite svårare med den saken. Inte bara för att man själv vuxit upp utan kanske framför allt för att Conor Oberst själv är en till synes helt annan person, åtminstone musikaliskt. Solen skiner över Flamingo-scenen och Oberst verkar vara på ganska okej humör, ja alltså om man jämför med hur full och miserabel/vacker han var en gång i tiden. Emo-folken är utbytt mot vänlig country, till ganska stor del. Folk spatserar förbi, slänger ett getöga på denna daterade herre och går vidare mot något annat, något fräschare. Det bränner aldrig till och det känns som alla på något mirakulöst vis i förväg är medvetna om just detta. Lite go´ countrypop skulle man kanske säga om man härstammar från värdstaden. Bokningen är märklig, vem vill se Conor Oberst idag? Finns hans kärnpublik bland Way Out Wests ängsliga besökarskara? Nej, knappast. Alla myser lite trevligt, lapar eftermiddags-UV och på sin höjd sjunger med i en gammal Bright Eyes låt. Kanske vet ungefär hälften av den flyktiga publiken  vem karln ens är. Som hemskast blir det när Oberst kliver av scenen och låter sitt kompband spela en egen låt och det låter som att Sting imiterar Bruce Springsteen i en demokällare. Move on and move away är mitt tips.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA