x
Icona Pop: Azalea, Way Out West

Icona Pop, Azalea, Way Out West

Icona Pop: Azalea, Way Out West

Recenserad av Andreas Bäckman | GAFFA

Om man vill vara riktigt rejält gubbtrökig så skulle man kunna fråga sig vad det är som skiljer Icona Pop och Rebecca & Fiona åt. Då skulle man även kunna fråga sig hur mycket Aviici och David Guetta har gemensamt. Frågeställningen är så klart rätt ointressant men ändå lite kul för svaret är i det första fallet, inte mycket, och i det andra ganska mycket.

Det här är nämligen inte en genre som är känd för att förnya sig. Alla rider de framgångsrikt den alldeles utomordentligt populära EDM-vågen. R&F letar åtminstone lite nya territorier men resterande ovannämnda gör allvarligt talar inte ett jävla skit för att skapa någonting nytt, något intressant.

Maxad diskant, följt av antingen en bass drop eller ny build-up. Låter det bekant? Jodå, Icona Pop har byggt hela sin karriär på detta simpla, yet hyperframgångsrika koncept. Är det unikt? Nej. Är det tröttsamt? Lite. Men det fungerar, precis varenda enda gång. Ingen kan motstå I Love It eller nya hitten Get Lost. Särskilt inte publiken framför Azalea som vansinnesstudsar som om ingetnting någonsin hade varit bättre. Jag förstår dem. De där händerna i luften, diskanten som byts mot bas. Röken, discoljusen. Två peppade damer som fattat vad allt  handlar om. Det går inte att motstå. Jag önskar bara att Icona Pop var någonting varaktigt, någonting att minnas. Jag önskar att de kunde säga någonting annat än "det är så kul att vara tillbaka i Sverige", "ni är så grymma" och "fan va fett detta är".


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA