x
Deafheaven: Linné, Way Out West

Deafheaven, Linné, Way Out West

Deafheaven: Linné, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Vad som fick den amerikanska hardcore-scenen att återfödas under 90-talet i ny form och ny skepnad, med andra beståndsdelar och nya inspirationskällor att plocka ur och från, har dissekerats och förklarats ur dussintals till hundratals perspektiv och historiska aspekter. Den nya vågen lät när den började växa inte särskilt mycket alls som den första vågen, den lät ofta inte alls särskilt mycket som hardcore till att börja med heller utan lät allt som oftast som metal berövad på riffteknik korsat med new wave-estetik och en kärlek till post-punk, som inte alltid kändes så klockren som de goda amerikanerna antagligen önskade men som med tiden fick fast om de uttryck banden ville använda sig av. När vissa plockade från jazz och brände samman det med hardcore använde andra latinamerikanska rytmer som rot, vissa höll sig fullt ut till just new wave och post-punk, medan andra petade mycket mer i traditionell metal och hårdrock för att skapa metalcore. Och istället för att ge den genre som på många sätt skapades av Minor Threat och Black Flag, eller kanadensiska D.O.A. för den delen, gjorde amerikanerna som de brukar göra: de byggde om det hela, gjorde det de ansåg var bättre, gjorde det starkare och snabbare, för att de hade möjligheten och kunnandet.

Även om de aktivt inte inkluderas i de texter och diskussioner som än idag skrivas om den scenen, liksom om den så kallade "emo revival" som också härstammar från samma plats, är Deafheaven onekligen ett band och en idé som hamrats fast baserat på hur det sett ut och låtit inom hardcore-genren när kreativiteten var som högst och albumen som resultat blev som allra bäst. Därifrån har den musikaliska vägen som följts riktat sig mot metal, ambitionen har varit att vara ett metal-band men på ett sätt som inte gjorts tidigare, i sig en idé som känns mer eller mindre orimlig i en tid där allt har gjorts och allt har provats på och ingenting är egentligen annorlunda från någonting annat. Däri har Deafheaven fått för sig att det går att få in shoegaze på ett album som klassas som black metal, att det går att ha samma sorts coda som post-hardcoreband är experter på, att det går att fortfarande skriva musik som är ren och skär metal med sin härliga tekniska läggning samtidigt som den är brutalt vacker och ändå direkt straffande att lyssna på.

Linné-tältet i Slottsskogen är ungefär 75% fullt när Deafheaven börjar spela, och det rättmätigt göteborgska att göra vore att påpeka det roliga i att solen bryter sig igenom molnen över Slottskogen just som Deafheaven är på väg att avsluta titelspåret från Sunbather, allt förpackat på något klämkäckt och ordvitsande sätt. Spelningen bandet på fem man gör är ett precisionsarbete, en liveövning i att lyckas ta sig ur de oljudsvågorna som väller fram vid exakt rätt tillfälle och möta de instrumentala skenande tåg som ens medmusikanter lotsar fram vid exakt rätt korsning. George Clarke balanserar mellan machouttryck, han dunkar sig i bröstet i takt med vissa taktbyten, och rör ofta sedan fingrarna lugnt i luften som en dirigent när han hör att de där vågorna krockar bakom honom och drar vidare i symbios över publiken. Allt görs med finess, allt ser oerhört enkelt ut, och allt klickar omärkbart, exemplariskt, som om den massiva blandning stilar Deafheaven format sin musik av är det mest självklara och lättsamma som finns att spela när det så tydligt är oerhört komplicerat att få ihop så snyggt som både Sunbather och deras konsert här på Way Out West uppvisar.

I slutändan är det som egentligen känns tydligast manifesterat av Deafheaven det faktum att de är glada att inte kunna måla in i ett hörn på något sätt alls, varken med deras influenser eller deras musik. All musik som påverkat främst George Clarke och Kerry McCoy som barn och ungdomar, alla moderna album och verk där punk och hardcore och metal växt till någonting mycket större och mycket bredare liksom alla skivor som förändrade musikvärlden och skapade genrer och inspirerade miljoner framtida musiker på 80-talet och även tidigare, har de nu lyckats få ihop till någonting eget, till någonting genuint speciellt och fascinerande, som både på albumet och live verkligen är fantastiskt bra. På scen är Deafheaven ståndaktiga, de står med George Clarke som undantag mest stilla och jobbar på sina instrument, just för att det de har skapat med Sunbather säger, berättar, meddelar på ett oerhört vackert och överväldigande sätt precis allt som behöver förmedlas. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA