x
Slint: Linné, Way Out West

Slint, Linné, Way Out West

Slint: Linné, Way Out West

Recenserad av Josefin Bagge | GAFFA

Det är en märkligt ödesmättad stämning i Slottskogen den här eftermiddagen, regnet är snart ett faktum och en ovanligt folktom festival försöker återhämta sig från gårdagen, som om en kollektiv baksmälla hänger i luften. För den som vill uppleva lite perpetuell post-rock-ångest såhär på eftermiddagskvisten erbjuds en bit musikhistoria på Linné, som när det är som mest fullt fortfarande släpper in rikligt med grått dagsljus. 

Här i tältet är det svettigt varmt men inte särskilt bekvämt. Här spelas musik som får en känna sig fortfarande halvvaken och illa till mods; som främst verkar tilltala en majoritet män i en viss ålder med en viss typ av ansiktsbehåring. Här svärmar av tygväskor med tryck med Sonic Youth, Mogwai och A Place To Bury Strangers. "You guys rock!" ropar någon och får medhåll. De första fem meterna publik är som uppslukade av det hypnotiserande mörkret. 

En tung, tuggande bas lägger sig som en matta över det försiktiga gitarrpillet. Brian McMahan bakom mikrofonen, placerad längst ut till vänster så alla syns i lika mängd, hörs knappt alls. Men det är väl så det ska vara. Man måste kanske anstränga sig för att "fatta". Och för att ordentligt kunna lyssna. Utöver Washer som lyckas ge både klump i halsen, rysningar och en lätt paranoia, känns tiden och platsen helt fel. Varför ett band som Slint spelar i Linné klockan tre, känns inte helt motiverat. Det här är musik som kräver tystnad, fokus, intensitet. I det här formatet känns det bara lite… vågar man säga det? Jamen det blir lite bajsnödigt helt enkelt. Lite snobbigt anti-snobbigt. Om man inte verkligen anstränger sig för att "fatta", känns det hela som en ganska märklig vakendröm man vill ifrågasätta när den är över. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA