x
Pusha T: Linné, Way Out West

Pusha T, Linné, Way Out West

Pusha T: Linné, Way Out West

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

De superkrafter som uppenbarade sig i Virginia Beach när bröderna Thornton och The Neptunes träffades, lärde känna varandra, blev vänner, och började arbeta tillsammans är inte bara svår att emulera, resultatet är också omöjligt att upprepa; samarbetet är än idag, nästan två decennium efter att det först bar frukt, ett vars produktioner och låtar fortfarande låter splitternya och framför allt nyskapande, som om de tillhör ett nytt sätt att skapa hiphop på som bara involverade musiker känner till och kan trolla fram. Det som började med debuten Exclusive Audio Footage, som blev startskottet för samarbetet med The Neptunes på riktigt och samtidigt slutet för samarbetet med Elektra Records helt och hållet, blev en lyckad kupp mot hiphop-tronen med de frustande och nihilistiskt återberättade knarklangarsagorna som återfanns på de moderna klassikerna Lord Willin' och Hell Hath No Fury. Clipse blev hiphop-kungligheter, trots att deras olika projekt ständigt sköts upp och aldrig lyckades fånga den medvind de framkallat från föregående album så blev Clipse en angelägenhet utöver det vanliga, och när Til the Casket Drops kom drog vindarna upp duon igen. Pusha T och Malice, bröderna Terrence och Gene, skulle släppa soloalbum och sedan återkoppla till Clipse. Malice blev No Malice och fann Gud någonstans i Bibeln, Pusha T stod kvar med en solokarriär som nu blev en nödvändighet. Det var fyra år sedan.

Någonstans i mitten av sin konsert på Way Out West berättar Pusha T om att solokarriären egentligen började när han skulle till Hawaii en vecka och till slut stannade en vecka, eftersom en gästvers för My Beautiful Dark Twisted Fantasy blev i och med att Kanye West insisterade betydligt mer. Inte långt därefter blev han en del av G.O.O.D. Music och med ens stod där ett kontrakt med Def Jam om ett soloalbum, redo att skrivas under. Utan Clipse står Pusha T nu, och Pusha T står inte bara pall som soloartist utan bygger nästa plattform för sin karriär på omistligt arbete av en nästan obscent hög kvalitetsnivå, en som rapparen visar upp i princip från början till slut när han stänger Way Out West i Slottsskogen för i år. Varenda spår han väljer att framför har blivit en smärre sensation, vare sig det är rapduellen med Kendrick Lamar eller de rena partylåtarna med Kevin Gates och Don't Like, eller G.O.O.D. Music-singlarna som när de framförs hörs så tydligt märks vara Pusha T-ägda trots att det står Kanye West på omslagen. 

Det materialet som inte hämtas från samarbeten med hans skivbolagsboss kommer för det mesta från de två alster Pusha T släppte under 2013, som bägge hamnade högt upp på årsbästalistor hos musikpublikationer världen över: mixtapet Wrath of Caine och debutalbumet My Name Is My Name. Och i denna livekontext råder inga som helst tvivel om att Pusha T med de två projekten bakom sig både är en av de senaste fem årens absolut bästa rappare, men också en som kommer fortsätta att dominera inom genren. Med en hypeman som fyller in orden när det behövs, och en sångare bakom sig bredvid DJ:n för att Pusha helt enkelt inte sjunger hooks själv, har han här hittat en formel för att maximera sin effektivitet på scen samtidigt som han kan interagera med publik lite smått samtidigt som han visar upp sin råa, stenhårda raptalang. 

Han fångar en ros som slängs upp mot scenen i luften medan han rappar, han väser och skäller ut orden när han rappar, han ser livsfarlig men oerhört tillfreds ut när han rappar, och märker inte ens att någon i publiken klättrar längst upp i en av pelarna allra högst i tältet för att han är så inne i att rappa. 55 minuter på scen, helt och hållet ägnade åt att demonstrera vilken ohyggligt och våldsamt talangfull rappare han är, även utan sitt och världens älskade Clipse. Pusha T lyfter händer mot himlen i en slutgiltig pose av tacksamhet för stödet när han påmint om och hyllat brödrasysslan en sista gång, och publiken klappar medan de jublar högt och vilt för mannen som presenterat sig som King Push, som satt punkt för festivalen i särdeles elegant stil.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA