x
Lorentz: Yard, Kvarnholmen

Lorentz, Yard, Kvarnholmen

Lorentz: Yard, Kvarnholmen

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Ett rullande skrik, en rullande och glad visselorkan, ett rullande och vilt jubel som bitvis överröstar högtalarna liksom stormen och regnet som studsar ljudligt mot vattnet bredvid, som längre centralt in i staden dränkt tunnelbanestationer och perronger. Ute på den lilla halvön Kvarnholmen, i ett hörn av Nacka som ligger tyst och stilla bakom Henriksdal och runt hörnet från Saltsjön, har den råa och rostande bebyggelsen omvandlats till en ny plats för musik i den svenska huvudstaden. Klubblandskapets älsklingar Trädgården och Under Bron har gjort gemensam sak, de har skapat Yard där biljettuthämtningen är inuti ett knappt ljussatt, tomt, och enormt lager, och där platsen i sig är både karg och vacker, och förvånansvärt passande för musiken som spelas här ute. Yard bjuder mest på elektronisk musik, mitt på fredagen ljuder stenhård techno från scenen, senare på kvällen är det drum'n'bass som gäller. Men även några lokala hiphop-akter har bokats, och det är inte vilka som helst som står på schemat.

Elin Kastlander från Vallentuna står på scen och svajar lite försiktigt, några meter bakom Lorentz Berger från Hornstull, med vad som säkerligen är en mimosa i handen och ler till ljudet av öronbedövande skrik och jubel, en publikreaktion som varken är helt fel eller särskilt oförtjänt. Det är ett par tusen personer framför scenen, Lorentz gör sin största spelning någonsin i hemstaden enligt han själv, och han är här för att hans Kärlekslåtar tre månader sedan släpptes och blev i det närmsta hyllat från alla håll. Och Kärlekslåtar finns till för att Lorentz hade någonting att berätta, någonting att dela med sig, som behövde tonsättas annorlunda och som han verkligen kände behövde släppas, svårare än så är inte bakgrunden till att han på Way Out West verkar ha slagit publikrekord på Trädgårn i Göteborg och varför han drar mest publik här på festivalens första dag.

Kärlekslåtar är ett väldigt varierat och underhållande album som ändå har en röd tråd igenom allt, en ljudbild som håller från början till slut och som känns speciell för just Lorentz, och det märks även live att materialet berättar någonting tillsammans och inte bara var för sig låt för låt. Ensam på scen håller Lorentz fortet väl, men med sällskap av Elin och Joakim från JJ samt Duvchi som sällskap fylls bara upplevelsen ut än mer och väder, och kulminerar när samtliga är på scen medan Joy gästar och får publiken att närmast tappa huvudet av lycka. Allt känns enkelt, oklanderligt och snyggt, lättsamt och allvarligt samtidigt när Lorentz vill att det ska vara så, men främst och mest bara väldigt väl genomfört och fint. Han har publiken i sin hand och sina gäster med sig på noterna, och det de skapat tillsammans på albumet översätts verkligen fruktansvärt väl till liveformatet.

Lorentz behandlas, bemöts, som en bejublad och älskad författare av en så kallad generationsroman, som en av vördnad överöst musikalisk hjälte som precis skrivit klart och nu framför ett album som kommer att definiera denna tid i publikens liv, ett verk de ständigt i framtiden kommer att förknippa med här och nu och le åt. Det är så det ser ut under bussgaragets plåt, när rök väller in från bägge sidor av scenen och splittras av ljus i alla regnbågens färger med en helt vitklädd Lorentz i mitten. För honom ser och känns detta här ute på Kvarnholmen som någonting större än bara en spelning, och av precis allt att döma känner en överväldigande majoritet som står framför scenen exakt detsamma.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA