x
Watain: Posthusplatsen, Malmöfestivalen

Watain, Posthusplatsen, Malmöfestivalen

Watain: Posthusplatsen, Malmöfestivalen

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Vad det gäller kontroversialitetsstatus är det för de flesta både med och utan stora genreperspektiv ingen tvekan om vilken musikinriktning som står högst upp på prispallen. Självmord, sönderrivna biblar och Satanshyllningar i överflöd förekommer än idag mer än rikligt på black metalscenen. Samtidigt börjar de mest omvälvande uppståndelserna på 90-talet bli mer myter än en aktuell avskräckande faktor, och fler och fler skeptiker börjar ta till sig det som den allra mörkaste musiken har att komma med. En bidragande faktor i Sverige är definitivt Watain.

Black metal kommer nog aldrig bli riktigt folkligt, men kvällens höjdpunkt kommer närmre än de flesta akter trots att både karriär och medlemmar är omgärdade av en del ruskigheter. Med stor sannolikhet bidrog grammisen 2011. Till fjolårets The Wild Hunt valde bandet även att testa på lite rensång och till och med en kvinnostämma, vilket verkligen hör till ovanligheterna hos så här pass true och basic svartmetall. Experimentet They Rode On sprang direkt upp som Watains mest spelade låt på Spotify.

Trots att publiken under bandets konsert på Malmöfestivalen definitivt domineras av urhårdrockare så syns flera till utseendet otippade besökare nyfiket närma sig det ganska uppseendeväckande spektaklet som utspelar sig på Posthusplatsen. Och inte nog med det – de stannar kvar. Scenen dignar av uppochnervända kors och fårskallar, och det brinner på så många ställen att en undrar om inte de vispande hårmanarna ska ta fyr när som helst. Inte något den oinvigde stöter på varje dag.

Nog flörtas det lite med kreti och pleti, men grunden till bandets popularitet ligger i slutändan i helheten – i musiken, som är skickligt komponerad och välspelad. Trots faktorer som blåst, måndag och flygande ölburkar avfyrar Uppsalaborna inte bara en underhållande scenföreställning utan även en helvetes bra musikalisk upplevelse. De som fortfarande menar att vilken idiot som helst kan utöva sådant här oväsen får sig en rejäl smäll på fingrarna när Pelle Forsberg avfyrar skitiga, vindhastiga gitarrsolon till Håkan Jonssons ursinniga skinnpiskande.

Att återskapa stämningen live är en barnlek, och trots att Erik Danielssons kalsonger syns lite för mycket är hans scenspråk och skränande rejält skräckinjagande. Som grisblod på moset har det fiskats fram en ljudtekniker som fattar grejen. På en knapp timme blir det inte plats för så värst mycket material, men som de proffs de är hinner Watain med både publikfavoriter som Malfeitor och Reaping Death såväl som lite nytt – mördarråa Outlaw är definitivt en höjdpunkt. När sista låten ljudit och scenen tömts på medlemmar fylls halva Malmö av ett mullrande symfoniskt requiem. Först efter tio minuter börjar publiken inse att näe, den där Spotifyfavoriten blir det nog inget av. Kanske har det med någon sorts integritetsskäl att göra, men They Rode On uteblir tyvärr. Säga vad man vill om äktheten, men den mäktiga hymnen hade varit en fantastisk avslutning som det gott kunde bjudits på istället för en ordinär keyboardmatta.

För några år sedan bevisade norska Mayhem att kombinationen Malmöfestival och black metal inte är omöjlig. Frågan är om inte Watain bestämt spikade det i sten. Glädjen som följer med i bröstet på väg från konserten handlar främst om att arrangörerna förhoppningsvis tar med sig det som bevis inför kommande år. Att påminnas om mörkret är hälsosamt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA