x
Weeping Willows: Mosebacketerassen, Stockholm

Weeping Willows, Mosebacketerassen, Stockholm

Weeping Willows: Mosebacketerassen, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

"Tårpilarna" och publiken har knappast tur med vädret. Det är fint mer eller mindre hela dagen och så precis när bandet ska till att gå upp på scenen öppnar sig himlen. Jävla oflyt, för att tala med Pölsa. Men det är ändå vackert när Frank Sinatra sjunger Willow Weep For Me, regnet faller och gänget kliver på. Ett sådant där sällsynt tillfälle när natur, kultur och situation möts i ett tillstånd som nästan känns regisserat. 

Regnet lägger något av en vattnig sordin på spelningens inledning. Även om första låten The World Is Far Away nästan bemästrar naturens blöta krafter. Bandets senaste platta, The Time Has Come (2014), är något av ett nästan-mästerverk. Sedan upphör också skuren och kvar blir cumulusmolnens läckra formationer med en färgsättning värdig Monet. Paraplyerna faller och man ser Magnus Carlson och de andra i full prakt.

Låtarna från den nya Goran Kajfes och Johan Berthling-producerade plattan står betydligt starkare än gamla dängor som Stairs och Touch Me – även om de fortfarande har sina kvaliteter. Den senare låten är ju rätt distad på skiva, men live låter den som framförd av ett skramligt pubrockband. Kajfes är också med och trumpetar på scenen, bidrar till den där "nya" ljudbilden även live. För särskilt nytt är det egentligen inte, snarare ett slags återgång till Weeping Willows kärnverksamhet: storslagen, filmisk crooner-pop. Fantastiskt är det likväl. 

Ett segment med Let The River Flow och Blue And Alone beskrivs av Carlson som Weeping Willows tolkning av "hur finsk rockmusik låter". Det där har väl lika mycket med föreställningen om det finska att göra som det finska i sig – om det nu ens finns något sådant. Men det är otroligt vackra låtar. Pedal steelen känns inte här bara som ett sedvanligt tillägg, effektsökeri, utan som ett instrument som med sitt säregna ljud verkligen fångar det ödsliga vemodet. Musiken låter som framklämd genom ett tjockt laget av ågren.

Vi får höra Mosebacke-exklusiva covern I Give You The Morning och en bit in i konserten gästar också Anna Ternheim. Det är en nästan helt igenom perfekt utförd spelning, även om Tom Paxton-låten känns lika fräsch som skolmatsalens Flygande Jacob. Någon vecka tidigare stod Eldkvarn på samma scen. Ett band som definitivt ingår i den svenska kanon. Riktigt där är väl inte Weeping Willows, men kanoniseringen är precis runt hörnet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA