x
Kelis: Popaganda, Stora Scen

Kelis, Popaganda, Stora Scen

Kelis: Popaganda, Stora Scen

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Kelis rubbar allas cirklar när hon är nästan 50 minuter försenad. Något som också får följdeffekter för hela kvällens schema, alla spelningar skjuts fram till en ny tid som inte annonseras. Sedan regnar det. Stora droppar. Från en sådan där lynnig sommarhimmel som precis lika gärna kunde ha serverat strålande sol och sett exakt likadan ut.

Så det är knappast idealläge när Kelis Rogers intar scenen. Men hon öppnar fint med Trick Me i en version på röst, rytm och trumpet. Magert, men utsökt renodlat. En form hon också fortsätter med konserten igenom. Alla låtar framförs i det här ekonomiska uttryckssättet. Ett tilltag som hade kunnat resultera i tröttande ensidighet. Istället lyfts både låtarna och Kelis karaktäristiska röst fram. Lite back to basics och två steg fram. Även en sådan housedänga som Calvin Harris-samarbetet Bounce gör sig i denna tappning. Hooken i all ära, men houselåtar är ofta annars så beroende av de elektroniska beatsen för att låta något så när meningsfulla överhuvudtaget.

Lite ur form är hon allt Kelis, men rösten är det inget fel på. Den där rösten som hämtas ur djupaste magen och ger viss fascinerande resonans. Den där rösten med hesheten. Den där rösten som låter som att den har så mycket mer att ge, som att lägga foten lite lätt på gaspedalen till en sportbil – för att göra en jäkligt dassig liknelse. Falsetten i Cobbler visar också vilken spännvidd hennes pipa besitter. En vackert soulig, kort utflykt i det högre röstregistret.

Jag vet att ni är många som älskade när Kelis "flip the bird" åt allt och alla. Men om man ser hennes musikkarriär i sin helhet så är det här hon nu ska vara. Bara här hon kan vara. Fuck alla-poppen har sin tid, futuristisk R&B har sin och den innevarande 70-talssoulen har sin. Bandet jazzar sig genom regnet och vi får en tur tillbaka till 90-talet – och det låter verkligen som 90-talet – med medleyt Get Along With You/Good Stuff/Glow. Den avslutande Acapella, i souldisco-version till skillnad från skivans housedisco, blir ännu ett bevis för att den inslagna vägen också är en god väg. Konserten är verkligen inte perfekt, men den är bättre än bra. Och med andra omständigheter hade den nog kunnat bli magisk.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA