x
Nonono: Popaganda, Lilla scenen

Nonono, Popaganda, Lilla scenen

Nonono: Popaganda, Lilla scenen

Recenserad av Tina Berglund | GAFFA

Nonono intar scenen med samtliga bandmedlemmar klädda i svart. Ett stilrent och medvetet val som även personifierar deras musik. Trots att de bildades för två år sedan har de redan lyckats skapa sig ett internationellt kapital och uppträtt på bland annat Jimmy Kimmel Live.

Den här spelningen känns dock både opersonlig, något otajt och alldeles för intern. Detta på grund av att bandet knappt engagerar sig för att skapa en någorlunda publikkontakt. Det är inte förrän på den världskända låten Pumpin Blood som publiken känner igen det Nonono som florerat på radion och stämmer upp i allsång under de få soltimmar som når festivalen. Kanske behöver Nonono ytterligare några år på sig för att växa sig lika bekväma på scen som de är i en studio. För det blir betydligt lättare att acceptera de teknikaliteter som kan förekomma under en livespelning när bandet vågar bjuda på sig själva. De få minuters strul som sker innan premiärspelningen av One Wish skulle med ett starkare personligt uttryck förmodligen ha glömts bort i periferin, istället för att bli en nyckelpunkt i den här recensionen.

Eventuellt kan det dock vara läge att diskutera det musikaliska geniet. Producenterna Tobias Jimson och Michel Flygare har många års erfarenhet i branschen och Stina Wäppling är en ny outforskad talang med stor potential. Dock är samtliga bandmedlemmar av något introvert slag och i Nononos fall hade det enbart gynnat dem om någon hade vågat gå utanför sig själv. Under spelningen är det framför allt Echo som utmärker sig i mina öron på grund av sin musikaliska finess och jag blir påmind om vad de faktiskt är kapabla till.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA