x
First Aid Kit : Popaganda, Stora Scen

First Aid Kit , Popaganda, Stora Scen

First Aid Kit : Popaganda, Stora Scen

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

"Det bästa vi har", säger min vän, och menar First Aid Kit i något slags internationell musikalisk kontext. Och hen har verkligen rätt. Det finns svenska artister och band som är mer nyskapande och intressantare. Men det finns nog inget band som tagit en befintlig genre och raffinerat till en så pass hög grad av förfining och samtidigt fått så pass mycket internationellt erkännande för det, som First Aid Kit. De slår amerikanarna i sin egen sport, om man så vill.

I början på sommaren gick bloggaren Kjell Häglund ut och kritiserade vad han tyckte var ett alldeles för stort konsensus kring vad som är bra musik i svensk musikkritik. En del befogade synpunkter kom han med, men det största felet han gjorde, utöver sedvanlig hybris och självgodhet, var att dra in First Aid Kit i detta. Använda dem som ett slagträ i debatten. Gram Parsons, Townes Van Zandt och vem det än må vara i alla ära – även systrarna Söderberg både anger och besjunger sina referenser – men en gammal journalist som promt propsar på någon gammal alternativt död artist – orka! First Aid Kit är nu, och de är bäst inom sin gren. De har också överösts med beröm från den internationella musikpressen. Om man nu tycker att lilla Sveriges marginaliserade musikjournalistik inte har någon koll. Och ska vi alltid gå till urkunden så får vi ju tjata om gamla bomullsplockarramsor och Joe Hill i evighet. Inte heller pratar vi ju om Lucy som bättre i kraft av att hon kom före människan – detsamma torde gälla musik. Nu är nu, förr är förr.

First Aid Kit har intagit en självklar plats på den trånga ytan som är americana-genren. De har också en förmåga att osa retro och samtidigt låta nytt, och faktiskt unikt i någon bemärkelse. De förfinar klichéerna istället för att slänga dem över bord, här är Waitress Song ett klockrent exempel. Den levereras också på konserten, lika professionellt som vanligt. Kanske är det också här man kan hitta något att anmärka på. Det är ett professionellt maskineri som mönstrar på nu för tiden. Och i det där proffsiga, kliniska utförandet gömmer sig ju också risken att man tappar något slags givande spretighet och närvaro. Ni hör, det är på den här petitessnivån man får sänka sig till dessa dagar.

Ljudet är däremot allt annat än proffsigt. Vi snackar generalfel. Det försvinner nästan ibland och svajar betänkligt fram och tillbaka i volym. Stockholm Strings delar kvällen till ära scen med Svedmyra-systrarna och bidrar med vackra stråkpartier som lyfter det enastående grundmaterialet ytterligare. Annars sticker Master Pretender ut, den ges ett häftigt arrangemang som påminner om Paul Simon eller Vampire Weekend. Den obligatoriska covern utgörs av Jack Whites Love Interruption. En låt som går på tvärs mot bandets normala hållning, mycket mer riff och rock. Den påminner till och med nästan om Lynyrd Skynyrd i systrarna och bandets händer. Kul med omväxlingen, men en tolkning som står i skuggan av det egna materialet och andra covers de tidigare gjort live.

Annars är det ju utsökt. Som vanligt. Den som söker musikkritik som går emot konsensus bara av den enkla anledningen att det går emot, får leta någon annanstans. Kjell Häglund var för övrigt muskijournalist en gång i tiden. Men det är han inte längre. Musikkritiken är död, länge leve musikkritiken! Viva First Aid Kit! 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA