x
Hurula: Popaganda, Lilla Scen

Hurula, Popaganda, Lilla Scen

Hurula: Popaganda, Lilla Scen

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

Tror man bara tillräckligt intensivt på det man gör, kan man riva väggen mellan det självupplevda och det andra, och få sina egna tillkortakommanden att bli allmängods. Då handlar det inte längre om att konsten ska rinna över i en passiv betraktare, för i sin allra råaste form handlar allt som betyder något om att vi ska uppleva något som sker i kraftfältet däremellan. Kanske en gemensam förståelse över hur ont kärlek kan göra när sorgen att förlora upplevs så mycket starkare än vinsten. Kanske en gemensam tro på det banala i att ta vara på varandra. Ty snart är allt förbi. 

Så därför: när Robert Hurula på årets bästa skiva sjunger "Inte fan vet jag varför man ska vara lycklig när man kan va' normal?" tycker jag likadant. När han vrålar om att "Vi har sett kärlek / Och vi har sett hat / Som fan fungerar likadant" nickar jag bara. När han på den kanske finaste sången Jag Ville Glömma Dig sträcker ut sin norrbottniska hand till kompisen Mattias Alkberg och tillber en gudalik poet, är det svårt att inte charmas över den katalysator som hela Norrbotten har kommit att bli för punkscenen. Jag har överhuvudtaget haft det riktigt svårt att inte falla för precis allt Hurula gjorde och stod för på Vi Är Människorna Våra Föräldrar Varnade Oss För. 

Lika intensiv som skivan är, lika intensiv var sensommarsolen klockan sjutton noll noll när Robert Hurula – i vanlig ordning – tassade fram på scenen iklädd sin långa militärgröna kappa. Har man studerat Youtube-skörden av iphonefilmade klipp har man sett den här förut; hur han liksom vaggar fram och tillbaka på scenen i vad som förefaller vara ett nervöst tic, men som nog bara är resultatet av allt det här vi har pratat om nu; kärlek och sorg, hydda och borg. Men kanske mer intressant att prata om är vad en bländande augustisol gör med musik som i sin renaste form försöker ta sig upp ur mörkret. Det är nästan alltid problematiskt att uppleva artister och band som får speltid långt innan vad deras musik springer ut ur. I Hurulas fall känns det både symptomatiskt och helt i sin ordning att både han och bandet tvingas kisa sig igenom sin spelning. Det är sin ordning att även naturlagarna vill ställa till det lite extra för punkens plats år 2014. Men lika strålande som solen, lika strålande tacklar han faktumet att väder är svårt att påverka; Stockholm Brinner låter ju lika glödande för det. Varje utskriken refräng på uppväxteposet 22 får mig att vilja lämna Luleå, trots att jag aldrig varit i närheten av stan'. Det mest uppseendeväckande är hur hela publiken känns som en organisk massa – uppsträcka händer blandas med taktfast klapp och framför allt; en alldeles förbluffande stor andel sjunger med i varje rad. I ett uttryck som nästan alltid förknippats med just uttrycket och attityden, är det på gränsen till rörande hur svensk punkmusik med allt tätare skott handlar lika mycket om texterna som om de simpla ackordföljderna. Det spelar ingen roll att konserten i sig känns minst 45 för kort, den ligger någonstans i punkens natur även den känslan. 

Och hur rädd jag än var att en närmast perfekt liten skiva skulle försvinna ut i solen och värmen, möts vi även här: i någon slags underbar kärlek till punken som form, i någon slags underbar lyrisk dystopi om alltings förgänglighet, i någon slags större tilltro och tro. Och kanske framför allt möts vi återigen i kraftfältet mellan konsten och mottagaren. För tror man bara tillräckligt hårt det man gör, kan man riva alla väggar man ser. Även solen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA