x
Lewis Baloue: Romantic Times

Lewis Baloue
Romantic Times

Lewis Baloue: Romantic Times

GAFFA

Album / Light In The Attic
Utgivning D. 2014.08.26
Recenserad av
Emil Viksell

Jag köper det fortfarande inte riktigt. Det osar alldeles för mycket storytelling kring den här berättelsen. En person spelade in två plattor, L'Amour (1983) respektive Romantic Times (1985). Han kallade sig Lewis och presenterade sig som Randal A. Wulff. Sedan försvann han. Alltså försvann på riktigt: ogooglebar mina vänner. Nästan 30 år senare hittas båda skivorna med jämna mellanrum och återutgivs, eller rättare sagt får officiell förstagångsutgivning. Och det är fantastisk musik. Totalt fantastisk. Tröga synthackord, mjukt pianospel och en croonande röst som sjunger för bortglömda själar.

L'Amour-omslaget är en bystbild av Lewis i bar överkropp och blond, fluffig sidbena. På Romantic Times står han i dubbelknäppt vit kostym framför en "Merca" respektive en privatjet med cigarren ledigt i hand. En segrare på 80-talets börs, år före någon Svart måndag. Men musiken på den senare låter mer som att den förebådar en människas kollaps än som musik av en artist som hyllar sin egen vinnarinstinkt – som säg Frank Sinatra. Även om inledande Strangers In The Night-pastischen We Danced All Night framförs med bibehållen "värdighet".

Det som var vackert vemod på föregångaren är nu sluddrande livsleda till karaokekomp. En människa som är för full, för hög på nedåttjack, för nära ett sammanbrott. Ett vibrato som bara kan tolkas som ett rop på hjälp. Ett alster som framförs i en halvtom lokal i valfritt döende samhälle med en stämning regisserad av Aki Kaurismäki. Givetvis fantastiskt också det. Och kanske på sätt till och med intressantare än fullpottsdebuten. Men avgjort inte lika njutbart.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA