x
Ulf Lundell: Debaser Medis

Ulf Lundell, Debaser Medis

Ulf Lundell: Debaser Medis

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

(Arkivbild)

– Du är Jack.

– Nej, jag är inte Jack.

Det är 1975 och sysslaren Ulf Lundell har precis släppt sin debutroman Jack, den där Kerouacska pjäsen till pseudobiografi som släppte in en ny generationsförfattare i vårt kollektiva, snart självdöende folkhem. Men mittemot en svårt nonchalant Jakob Dahlin får Ulf Lundell - till synes för första gången i sitt skapande liv - mota olle i grind. 

– Men delar av dig?

– Delar av mig, ja. 

Vår tids autenticitetskrav springer ur en märklig syn på det godtyckliga begreppet äkthet. Fjolårets sämsta kulturdebatt startades av Jens Liljestrand och handlade om hur Håkan Hellström borde skriva mer om hur rik han är, istället för hur rik på känslor han är. Om detta kan man, bör man, tvista. 

Jag tänker i alla fall mycket på Ulf Lundell. Mest av allt tänker jag på Lundell för jag uppskattar honom som en slags ständig motståndare till det rådande, som landets samtidigt tydligaste och mest suddiga Holden Caulfield med fladdrig kavaj och Proust klistrad mot bakfickan. Han är märkbart brydd i det där klippet, Ulf,  men också märkbart en annan person än den vi idag så snabbt väljer att kalla bitter, motvalls, gubbig och trött. I vinröd halsduk och beige kappa för han högerhanden mot tinningen och drar sig i håret. Han nästan ler när han får frågan om hur han ser på att Jack har kommit att kallas för en generationsroman, och vet man det minsta om Ulf Lundells närhet till såväl Kerouac till Bob Dylans som hela den amerikanska folkrockvänstern, vet man att han tjyvgillar det där. Idag är Ulf Lundell precis 65 år gammal år gammal och skriver allt tydligare sånger om vänster och höger. Han för debatt mot det puritanska i stilistik och sång, och gör det fortfarande med en knallröd pamflett i kavajslaget, som voro det fortfarande tid för stackars Jack att berätta vem han är. Men saker har förändrats.

Snabbspolar man 39 år går det att se Fredrik Reinfeldt  affischerad runtom på ett solbränt Medborgarplatsen. Det är valdag i Sverige och någonting händer den här kvällen, den här semestervarma septemberaftonen. Hans ansikte lyser ut mot torget från de upplysta reklampelarna en sista gång. "Nu bygger vi Sverige" står det. Ja. Sverige ska förändras, och en timme innan utsatt starttid ser man hur telefonerna lyser upp ansikten av staplar och diagram. Folk ropar i öronen på varandra som en vuxen viskningslek. Rapporterna på golvet säger att Socialdemokraterna håller på att mobilisera makt, och Sverigedemokraterna gör detsamma. Och nej, det går inte att bortse från det politiska just den här kvällen, för vid det här laget känns det inte bara 100% rimligt att just Ulf Lundell ska få brösta upp sig. Det känns nästan existentiellt att bara fråga sig om det längre går att prata om Ulf Lundell utan att prata om politik. Både Rent Förbannat och Trunk framstår ju som debattartiklar från en man som tröttnat på ett samhälle utan värme. 

Hur det låter just den här kvällen?
Well. 

"Fan vad skönt det ska bli att slippa se alla dessa skyltar på politiker som lovar en massa skit de inte håller".

Och så har han gjort entré. Ulf Lundell kommer in i shorts och pratar om hur jävla varmt det är. Men han är varken gnällig, bitter eller sur. Med en distanserad och lätt nonchalans kommenterar han det politiska innan han visslar igång en närmast Springsteensk bluesrockig variant av Vi är inte arbetslösa. Och kvällen handlar om det där bränslet som finns på hans senaste två skivor. Det handlar också om bränslet i en kväll som inte behöver eldas upp mer; Ulf är på uppenbart humör. Janne Bark är Janne Bark. Och någonstans mellan Är vi Lyckliga Nu? och Stockholm City (!) gör Ulf Lundell med orkester en alldeles strålande rockkonsert. Kanske är det brygden av en del oväntade ingredienser (Bente!) och det alldeles givna (valspurtens sista timmar) som gör det så. Det absolut bästa är att Ulf verkar ha så roligt. Han pratar löst och ledigt om några örter han köpt på vägen från Jönköping, han ironiserar över sig själv, och låter sig blicka bakåt utan att bli pajigt nostalgisk. Hon Gör Mig Galen är helt fantastisk. Till och med Sjörövar-Jennys sång låter majestätisk i sammanhanget, ty Ulf ser en politisk ingång till även den. Det är när det självgående pianot plinkar som högst det blir som tråkigast, som när den nästan 10 minuter långa versionen av (Oh La La) Jag vill Ha Dig rinner ut över klubblandskapet. Som när Omaha låter alldeles för arg. Som när Ulf förvandlar sig själv till en självlysande Marcus Birro-figur och berättar om när han stack från det här landet. Bättre ställt är det med de ömsinta versionerna av Halvvägs till Havet och Mitt Ansikte, och den alldeles utmärkta I Dina Slutna Rum. Generellt kan sägas att Ulf Lundell balanserar på fingertoppen av sin egen politiska förmåga, och gör hård rock 'n' roll av närmast allt sitt material den här kvällen. Han förlänger och drar i dem, låter saxofonen gå när utrymme ges. Men mest av allt känns han helt given som en megafon den här kvällen.  

Två och en halv timme går. Ulf blir rödare och rödare, hesare och hesare. Stockholm, och Sverige, hinner förändras under tiden. Är vi lyckligare nu?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA