x
Mapei: Hey Hey

Mapei
Hey Hey

Mapei: Hey Hey

GAFFA

Album / Downtown
Utgivning D. 2014.09.20
Recenserad av
Özgür Kurtoğlu

När livet svängt av den väg som alla runtom en är helt säkra på är den rätta för en, den självklara och förutbestämda, och fört en runt den fysiska och väldiga världen, oceaner bort från Sverige och i detta fall musikvärldens ofta besinningslösa press och stress, är det ändå tveklöst så att de nya minnen och kapitel av livet som skrivs där långt hemifrån kommer att färga av sig på de som hittills är oskrivna. Det är trots allt så oerhört klyschigt som så att det är upplevelserna som skapar minnena, som förgyller livet, vare sig de är förödande dåliga eller euforiskt bra. Det är alla beslut som tas bort från den stigen, alla beslut som leder tillbaka ut på den, som för en till platser som tidigare aldrig varit en del av ens verklighet, som i sinom tid för en tillbaka till det som alltjämt är ett hem. Varje steg, oavsett var det tas, är en del av resan, är en upplevelse, är ett minne, som medvetet och omedvetet färgar av sig på allt därefter, på både knappt märkbara och övertydliga sätt.

Där ute i världen bortom musiken har Mapei befunnit sig de senaste åren, i princip ända sedan hajpmonstret drog igång och började riva i vardagen på ett sätt som inte visade sig vara dugligt, eller acceptabelt, eller värt att orka leva intill. Där har upplevelserna sytts ihop, inte i hennes barndoms Providence eller Stockholm, men i Brasilien och i Tunisien, i Senegal och i Portugal, sådana som varit helt bortkopplade från den karriär hon förutspåddes ha. Hon har låtit karriären vänta och låtit livet göra sitt, i egen takt, efter sina egna premisser och sina egna önskemål, och nu när hon är här för att visa upp vad tiden borta från musiken gjort med den är det med hoper av självförtroende och stil hon gör det. Mapei har på sitt debutalbum, detta för så många så efterlängtade album som så länge och i så många år diskuterats och undrats över innan ens skisser över det fanns annat än i hennes tankar, hittat rum och plats för det mesta som hon själv berättat att hon lyssnar på och intresseras av, som hon hittat ett sätt att göra sin tydligt egna musik av.

Hey Hey är ett hopplock av musik som Mapei själv tycker om och lyssnar på, isärplockat för att pusslas ihop till någonting som inte låter främmande ens vid första åhörande men samtidigt behåller sin egensinnighet, sin känsla av att det är Mapei som är här och att det är hennes album rakt igenom. Albumet har ögonblick där korta rock-sneglingar lyser igenom. Låtarna är överlag dominerade av den lätta soul och finstämda R&B som Mapei säger att hon alltid velat sjunga och slänger även in en The Shirelles-cover av bara farten, formatet i sig är självklart ritat efter popmallar, och de med hennes tidigare släpp i åtanke självklara hiphop-inläggen liksom danselement passar in på ett lika oklanderligt sätt. Men mer än allt annat, mer än en så kallad revansch eller en återkomst eller vad för typisk rubrik som befästs den väg Mapei har tagit för att komma hit, är hur Hey Hey låter och hur det skapats och producerats. Hey Hey är som helhet ljudet av en tolv låtar lång triumf.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA