x
Markus Krunegård: Gröna Lund

Markus Krunegård, Gröna Lund

Markus Krunegård: Gröna Lund

Recenserad av Mathias Jensen | GAFFA

All poplyrik har en förmåga att kännas livsviktig när den tonsätts. Det är en av musikens allra mest givande egenskaper. Och det är en av popmusiken främsta förtjänster att allt, precis allt och varje stavelse, kan förhöjas till något mer än det skrivna. Därför menar jag att det inte är konstigt att Markus Krunegård är en av landets största artister. Därför är det inte konstigt att just han, han som skriker Hell Yeah Norrtälje, seglat upp och iväg som en av 2000-talets allra främsta svenska konstnärer. Just för att han i brytpunkten mellan lyrik och musik lyckats hitta sitt eget utrymme. Det där glappet där han tillåts formulera slarviga betraktelser och göra dem fläckfria. Det känns som att det alltid handlar om att komma undan. Att fly. Det har egentligen aldrig spelat någon roll i vilken fas han varit fast i; Jag är En Vampyr lyckades handla om dig och mig ändå. Och från Markusevangeilet fram till Rastlöst Blod är steget inte längre än att han fortfarande besjunger vad fan han vill. Och vi stannar kvar. Vi stannar när han besjunger Bill Skarsgårds könsorgan. Vi stannar kvar när han sjunger om att vi alla ska ta livet av oss. Och månne är han det här landets just nu mest skickliga i konsten att få varje rad att kännas helt livsavgörande.

En del håller med mig. 

En del är framför, andra bakom. Men alla sjunger med i Lets Go Nu är Jag Din Yo som vore det en helt självklar poplåt. Det är det inte. Det har det aldrig varit i Markus Krunegårds värld. Nu mer än någonsin är han en artist på toppen av sin kreativa höjd. Nu mer än någonsin känns han inte bara som en magnifik balladförfattare, utan som just en konstnär som vågat släppa på tyglarna för att låta det slarviga ta plats. Allt på Rastlöst Blod framstår som verk från en avslappnad artist som vill ha roligt. I relation till det mer melodramatiska Mänsklig Värme låter nästan allt på hans senaste skiva som spontana ryck från en människa hittat en slags ro, och tar allt som det kommer. Kanske är det så. Kanske inte. 

Mycket har i alla fall hunnit förändrats sedan jag såg honom premiärspela sina nya låtar på Riche en kväll i juni. Han säger det själv: "Vi kan ljuga och tro att det är sensommar och lite ljumma vindar just nu. Men vi vet alla att istiden är på väg". 

Annars är han på det där humöret man kan förvänta sig av en artist som vill säga en del om tiden vi lever i. Det har gått blott en vecka sedan Sverigedemokraterna utgör landets tredje största parti. Markus Krunegård låter det rasa ut över den fullkomligt magnifika Korallreven & Vintergatan, han låter det skina igenom i Invandrarblues, och allt däremellan är precis lika hejdlöst som skriken från Eclipse några meter bakom, precis lika allomfattande som hans redan klassiska spelning på Cirkus hösten 2012. Det handlar inte så mycket om stämningen som om hur orden lyckas ligga så ständigt rätt i munnen. Askan är den Bästa Jorden och Stjärnfallet borde skrivas in som obligatorisk läsning i grundskolan. Markus uppsnack till Korallreven & Vintergatan skulle må bra av att spelas in och sändas när den globala empatin försvunnit. Och här, just kväll, på en scen under blinkande attraktioner och spridda rop, låter det just livsviktigt. Precis livsviktigt. Det spelar ingen roll att kvällen kallnar, att ljusen släcks. Markus Krunegård fortsätter vara en av landets varmaste artister i ett land som behöver det. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA