x
Tomas Andersson Wij: Mörkrets Hastighet

Tomas Andersson Wij
Mörkrets Hastighet

Tomas Andersson Wij: Mörkrets Hastighet

GAFFA

Album / Razzia Records
Utgivning D. 2014.10.14
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

Musik för medelålders människor. Hade man varit på lite gement humör så vore det enkelt att svetsa samman just denna fras med Tomas Andersson Wijs senaste skivor.  Du kan hantera att bli äldre på en mängd olika sätt inte bara i livet, utan även i musiken. Du kan vägra, som Håkan Hellström. Eller så kan du använda det som en känslomässig k-pist; Som Peter Lemarc när han sjunger om sina utflyttade barn, som majestäten Leonard Cohen över huvud taget. 

Tomas Andersson Wij känner även han av att tiden inte väntar på någon, men denna en av "män med hornbågade glasögon som tar sig själva på väldigt stort allvar"-teamets förgrundsfigurer lyckas inte riktigt levandegöra, från skiss till impressionistiskt flödande målning illustrera, vad det innebär denna gång. Han har istället med Mörkrets Hastighet bestämt sig för att göra sitt första album som i stort sett skulle kunna definieras som en behaglig eftermiddagslur. I hur det i sakta mak tar sig fram, i hur det saknar några ansatser till framåtrörelse, i hur Andersson Wij nästan som vore det hans intention undviker de direkta pophymner som han bränt in i sitt tidigare material. Texterna äger som alltid ett visst lyster, ett par av sångerna sprattlar till av liv. Men mer som flämtningar på respiratorn kopplad till en person försatt i koma än känslovrål likt de där hans största skapelser; de som frossar i nostalgi och romantik utan att en gång förlora fokus, kanske för att fokus inte ens behövs. "När tonen var så ren och intensiv". Han vet ju om hur man får hjärtat att darra, bröstkorgen att liksom levitera, att flyga iväg upp över broarna, den rostiga solen och taken som om det var din första fylla igen, han vet ju det egentligen. 

Och det bör understrykas; Även på Mörkrets Hastighet är Tomas Andersson Wij inte helt oangenäm, den före detta journalisten som utsänd vid en Roskildefestival för längesedan bestämde sig för att han hellre ville stå på en scen än recensera den. Men helhetsintrycket som undertecknad tar sig med härifrån är ett som skulle kunna likställas med fisk i ugn en torsdagskväll. Jag vill säga standardiserat.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA