x
Avi Buffalo: Kägelbanan, Stockholm

Avi Buffalo, Kägelbanan, Stockholm

Avi Buffalo: Kägelbanan, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Denna onsdag på Kägelbanan är det inte höger som gäller när man kommer in, utan vänster. Det vill säga scenen vid baren och inte den betydligt större med både stå- och sittplats. Och det är inte heller särskilt mycket folk på plats. Sverige har ännu inte drabbats av någon Avi Buffalo-smitta. "Ännu", skriver jag, för Avigdor Zahner-Isenberg med band borde enligt all logik stå inför ett större genombrott. Eller, ja, så stort man nu kan slå i en något avgränsad, ska vi kalla det, "indiepopvärld".

I ryggen har de två lödiga popalbum med "breezy" folkpop. Där det senare, At Best Cuckold (2014), står ut som en god vidareutveckling på det som anlades i den något ungdomliga och fina debuten Avi Buffalo (2010).

Någon vidare show blir det inte och inget mellansnack utöver det avslutande "vi kommer ifrån Kalifornien …" och så vidare, samt "köp våra grejer på bordet där nere". Avigdor har inte heller någon råddare (eller humpare, eller vad det nu kallas) som levererar instrumenten till honom, istället får han trixa sig fram på den överbelamrade lilla scenen för att byta gitarr. Vid dessa tillfällen lägger sig en spöklik tystnad över publiken och bandmedlemmarna – jag väntar bara på att något ska gå åt helvete. Men däremellan allt det där blir det inget annat än en prima konsert. Och absolut bäst när hela bandet får lufta sina speldon. Avigdor kör nämligen några låtar akustiskt, ensam på scen. Förvisso fina låtar – utom Summer Cum, vars infantila text torde få alla över 15 att skruva på sig – men solokvist blir hans nasala stämma något av en belastning. Omsluten av en ljudvägg fasas de allra skarpaste kanterna och hans röst både smälter in och står ut i fin samklang.

När de får släppa loss ordentligt växer bitarna till de nivåer där de förtjänar att vara. Här kan nämnas en hel serie med låtar. Won't Be Around No More med sin mjuka pop och mullrande, shoegaziga gitarrmatta. What's In It For? med sina slingrande gitarrslingor, Hammond-sound och den där lika corny som fantastiska textraden: "you are tiny and your lips are like little pieces of bacon". Think It's Gonna Happen Again blir i sin tur närmast Baba O'Riley när bandet matar på. I de stunderna är det svårt att se hur det skulle kunna bli bättre. Det är helt perfekt utförd popmusik. Och alla betänkligheter drunknar i något slags skönt suggestivt tillstånd, dels till följd av musiken men också av det faktum att Avigdors skugga projiceras så rent på draperiet vid sidan av scenen. En kvinna försöker till och med fånga fenomenet med sin mobilkamera. Utan att lyckas. Vilket ger tillfället en än större känsla av nu. Ett nu som aldrig kommer tillbaka. Avi Buffalo gör det förhoppningsvis så snart som möjligt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA