x
Lady Gaga: Globen, Stockholm

Lady Gaga, Globen, Stockholm

Lady Gaga: Globen, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Lady Gaga's artRave The ARTPOP Ball står det på biljetten. Och nog bjuds det på rave allt, i alla fall när Lady Starlight agerar förband. Ingen "build up" här inte ungdomar, utan samma, samma och instrument (läs: effekter) som ömsom läggs till ömsom dras ifrån. Det är så rejvigt att om det faktiskt vore så att historien upprepade sig, i detalj då, så skulle Gudrun Schyman shejka i ena hörnet och den så kallade "Ravekommissionen" hålla span från andra. På den tiden var det nämligen så att man inriktade sig på subkulturer snarare än kriminaliteten i sig. Så är det också fortfarande. Men nu har polisen i alla fall den goda smaken att inte utåt benämna sina avdelningar efter ett specifikt kulturellt uttryck såsom, säg, hiphop eller reggae.

Särskilt rejvigt blir det dock inte när Lady Gaga intar ett fullsatt Globen klädsamt sent – cirka halvtimmen efter att Lady Starlight gått av. Även om Stefani Germanotta vid ett tillfälle trär på sig en sådan där rejvig neonstass och överdådigt färgglada dreads – tänk futuristisk regnbåge möter Lolita. Musiken utgörs istället av svulstig rock och utdragna solon. Gitarristerna har tydligt fått direktivet att dränka konserten i hötorgsrock – eller vad nu den amerikanska motsvarigheten till ett sådant begrepp är. Av de uppskattade nyanser som ändå finns i Lady Gagas extravagant maximalistiska mix av bland annat italodisco och brunstschlager, återstår inte mycket.

Scenen utgörs av igloo-likande byggnader som påminner om Luke Skywalkers barndomshem. Därifrån slingrar sig en gång med flera småscener genom publiken. En skapelse som för tankarna till Arktis och Stålmannens hemplanet. Visuellt väger väl Lady Gaga upp för frånvaron av tillräcklig variation i det musikaliska uttrycket. Även om konfettikanonerna går lite väl varma. Problemet är bara att man aldrig riktigt vet var man ska fästa blicken. Extra allt vad gäller både scenografi, dans, dansarnas utstyrslar samt hennes perukbyten och klädditon – bland annat en klänning med strass och havsanemon-liknande vingar och en klädskapelse som gifter en dalmatiner med en bläckfisk. Blickens valmöjligheter är i princip oändliga. Det är ju också detta som är själva essensen av Lady Gaga. Hennes framträdanden är ett Eldorado för pop(konst)konnässörer. Men det är inte heller där det mest storslagna står att finna denna kväll. Istället är det i den där gränslösheten som är en så stor del i hennes artistiska persona. En gränslöshet, och "konstighet", som formats i ett växelspel med omgivningen: "Hej, jag är Lady Gaga, jag är gränslös", "Men Gud va gränslös och konstig du är", "Säger ni det, då tänker jag bli än konstigare och gränslösare". När detta trycks in i en låt som Dope, framförd med bara piano som på skiva, ja, då växer tilltalet och låten till betydligt större höjder än på den där skivan. Det är ju inget ovanligt att popstjärnor kör sina låtar strippade. Men i Lady Gagas händer, när maximalismens hålls som i bur och vrider och vränger för att ta sig ur. Och egentligen bara i viss mån får sitt utlopp när hon tar i med rösten. Då uppstår synnerligen häftiga spänningar. Hennes röst får här också det utrymme den förtjänar. Den som låter så sliten och kraftfull på samma gång.

Hon är ju också en omtyckbar person. Det är ju ingenting som egentligen ska spela någon roll för omdömet. Men det är ju svårt att värja sig när hon tar upp ett fan som gråter eller bjuder med killen med det skelettmålade ansiktet och hans vänner backstage. Lady Gaga kan det där med att bekräfta sina fans och cementera kärleken. Känslan är dock att hennes persona, trots gott musikaliskt material, är så mycket större än musiken. Det är konceptet som är den största fascinationen, inte den dansant mustiga poppen.

Hon hade också gott kunnat krama lite mer ur hittarna. Göra dem fullt ut. Nu kommer de istället i en strid ström av rumphuggna versioner. Born This Way hade även kunnat göras i hela sin Express Yourself-skrud istället för den "broken down"-version som nu levereras. Sedan är det ju det där med den där gitarrväggen. Artpop (2013) är en gravt underskattad skiva, men låtarna kommer verkligen inte till sin rätt på det här sättet.

Samtidigt är ett mindre lyckat Gagamania även en behållning det. Bad Romance smäller högt och avslutande Gypsy är en rätt igenom fenomenal popdänga. Yoü And I borde enligt all logik inte fungera alls, men låter grym i all sin radiovänliga southern rock. Det känns lite som den där festen som skulle bli allt av dekadent överdåd, men bara blev en tämligen trevlig tillställning. En halv The Great Gatsby-fest, eller nåt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA