Zara Larsson: 1

Zara Larsson
1

Zara Larsson: 1

GAFFA

CD / Sony
Utgivning D. 2014.10.03
Recenserad av
Jonathan Bengtsson

"Att ha ett eget uttryck". Detta nästan mytologiserade begrepp. Så eftersträvansvärt och cementerat längs den kulturjournalistiska ryggraden trots att själva meningen i strikt bemärkelse inte ens existerar. För allt har ju sitt ursprung, vad vi gör och skapar står allt som oftast i direkt relation till något annat.

Dylan kom från bomullsfälten, Springsteens bensinextroverta rock emanerade från James Browns spagatblues, barbershop-doo-wop och sweet-soul till den punkt att det kom att leva i honom, och han i det. Få är väl de som på riktigt har navigerat mot ett alldeles eget hörn i den oformliga, enorma organism som är kulturen; Hilma AF Klint, Scott Walker, Kate Bush. Kanske.

Jakten på Autencitet blir väl då en lätt fördärvlig självmordsexpedition. Det egna uttrycket är väl, precis som om du väljer vilken kropp som helst och vänder den ut och in, en mångskiftande mosaikplatta föreställandes just en reflektion över allt som inte är ditt.

Kanske borde vi alltså inte luta oss alldeles för slappt mot detta begrepp i en recension, kanske än mindre i en recension av ett debutalbum. Men Zara Larssons 1 har ändå som största problem att den är ett så tydligt referensverk till all annan nutida populariserad musik, att den rymmer så lite Persona. Den låter ofta som en närmast lexikaliserat utförlig sammanställning av 2014.

För att låta alla missförstånd falna; citatmaskinen/feministen/totalbegåvade Zara Larsson kommer att bli enorm, och inte inom en begränsad åldersgrupp. Hon kommer bli E-norm. Hon har ett patos som få andra, en röst som när den sträcker på sig rymmer så mycket kraft att den skulle kunna släcka och tända solen. Och hon har all tid framför sig.
Det intressanta har sedan hennes första Uncover inte varit när, utan hur. Frågan att ställa sig själv är just vilken väg hon väljer att ta. På vilket vis hon väljer att karva ut sin framtid.

Den forna Talang-vinnaren kan, som på 1, fortsätta att placera delar av sin begåvning och makt hos producenter som trycker henne genom ett urdatoriserat, strömlinjeformat filter, och som bästa resultat fortsätta åka bergslift mot topplistorna. Något som skulle kunna fungera alldeles föredömligt; Rooftops sällar sig bland de absolut bästa svenska spåren i år, vilket säger mycket. Weak Heart hade gjort sig utmärkt i den lilla disneypärlan Frozen, vilket säger ännu mer.

Men riktigt intressant blir Zara Larssons konstnärsskap först när hon lär sig gå på andra vis, blickar bortom sin kunskapsram, vrider vänder och knyter rösten på fler sätt än som hos superstjärnan Rihanna. Och undertecknad hittar inget sådant här. Vad svenska fantaster som Seinabo Sey och Lykke Li har gemensamt är att de i slutändan alltid förefaller ha lyssnat mindre på andra än sig själv. Jag hoppas Zara Larsson så småningom kommer göra samma sak.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA