x
Blackbird Blackbird: Debaser Strand, Stockholm

Blackbird Blackbird, Debaser Strand, Stockholm

Blackbird Blackbird: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Undertecknad tilldelade full pott till Blackbird Blackbirds album Tangerine Sky i somras. Ett påhitt jag inte ångrat för en sekund. Det är ett fulländat, magiskt album. Mikey Maramags kreativa peak är nu.

Därför blir det spelningen på Debaser Strand något av ett antiklimax, eller antiklimax är kanske ett starkt ordval. Men någon mästerlig liveupplevelse är det långt ifrån. Och det är inte förvånande, det är inte många sovrumspoppare som klarar det där steget från musikskapande till scenframträdande. Maramag är dock ganska bekväm i rampljuset, till skillnad från andra laptopvurmare, som exempelvis Radio Dept. Och han har ju ändå kommit ett par år in i det turnerande livet. Men visst fungerar datorn också här som ett skydd och ett slags mur mot publiken. Lite: levande musik från bakom en kateder. House-deejaysarna har ju löst detta genom att ivrigt veva armen och köra den där jäkla fotbollsmåls–/huligan-som-muckar-gräl-gesten, med armarna brett isär som vore de en albatross till att lyfta. Knappast heller det önskvärt.

Maramag faller dock allra hårdast på att spelningen är rörig och saknar riktning. Det finns liksom ingen disposition, ingen dramaturgisk kurva. Han kör lite låtar, sedan får han feeling och kör några till, det blir ett ganska långt set till sist. Jag väljer att kalla det set, för visst ingår det gitarrspel och sång, men lejonparten utgörs av uppspelning av programmerat material. Och även en remix av ASAP Rockys Fashion Killa. Gitarren drunknar alldeles för ofta. Ingen riktigt musikälskare är en ljudkonnässör – musik är för folk som gillar känslor och ljud är för folk som gillar prylar. Men här sätter tyvärr ljudkvaliteten käppar i det musikaliska hjulet. Behållningen på platta är ju just den där luftiga blandningen av electronica och gitarrpop. Här blir det istället mest en elektronisk vägg. När gitarren väl bryter igenom ordentligt, i alla sin The Cure:ighet som på It's A War, blir det sådan magi som bara Blackbird Blackbird och några få artister till kan frambringa.

Mellan varje låt uppstår också avbrott, när Maramag fingrar på laptoppen. Varför han inte bara sammanfogat hela setet innan spelningen är en gåta. De här avbrotten ger hela tillställningen en upphuggen känsla. Bromsar ned den sköna ljudström som spinns när musiken väl spelar. Bildspelet i bakgrunden är väl fint, med psykedeliska och symmetriska mönster, siluetter av fåglar i tropp och origami. Men den bestående känslan är ändå att detta borde vara mycket bättre, med tanke på de sanslösa kvaliteter Maramag uppvisar på vax. Och kalla mig konservativ, men när musiken liksom levereras i något sämre format än på skiva så blir laptoppgrejens begränsningar live än mer påtagliga. Det finns ju ingenting spännande att fästa blicken på förutom det loopande bildspelet. Maramag bara står där, fipplar på datorn, fingrar lite på gitarren, sjunger något då och då. Blackbird Blackbird gör sig onekligen bäst i stereon. Eller i ett par stadiga hörlurar. Och Gud va bra han gör sig där. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA