x
Ken Ring: Livet

Ken Ring
Livet

Ken Ring: Livet

GAFFA

Bog / Albert Bonniers förlag
Utgivning D. 2014.09.22
Recenserad av
Emil Viksell

Det är en flod av ord som breder ut sig på 300 sidor. Livet. Och nog bär boken en massa likheter med livet allt. Texten utgörs inte riktigt av en sådan typ av medvetandeström som till exempel Virginia Woolf eller James Joyce använde sig av, men det finns likheter. Och det vränger det av och an. Så pass mycket att Ken vid ett tillfälle känner sig nödd och tvungen att påpeka att han nu berättar något som inte bär berättelsen framåt.

Den största skillnaden mot Woolf, eller kanske framför allt Joyce, är dock att Ken faktiskt går att läsa i ett svep. Det finns ett flöde som fungerar när man vant sig vid formen – till exempel att Ken konsekvent vägrar använda "honom", utan istället alltid sportar "han", eller att ordet "som" – som preposition – förekommer på tok för mycket. Denna självbiografi hade lätt kunnat kortas ned 50 sidor med bara strykningar. Lägg därtill hårdare redigering överlag och den hade varit tajtare – och bättre.

I övrigt är det öppna spjäll. Megalomani, broderskap, hybris, kränkthet, paranoia, tillkortakommanden, svek, kamp, rasism, kärlek. Allt i en berättelse som är allt annat än stringent och ständigt motsäger det som tidigare slagits fast. En del passager är riktigt magstarka. Det är långt ifrån en genomsympatisk människa det redogörs för. Samtidigt är det en underklasskildring om ett förortsbarn som gör så gott han kan. Och det är också en människa som tidigt lärde sig, och skapade, sin plats i det mediala persongalleriets positioneringskarta. "Det är min roll liksom", konstaterar han om sin ställning som strulputte.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA