x
John Legend: Ericsson Globe, Stockholm

John Legend, Ericsson Globe, Stockholm

John Legend: Ericsson Globe, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Den före detta managementkonsulten John Legend går på Globenscenen så pass lite försenad att det ryms inom den så kallade akademiska kvarten. En musikkritiker från stor kvällsblaska uttrycker sitt gillande över respekten för överenskomna klockslag. På sätt och vis är denna händelse, och, ja, även managementkonsulteriet, talande för hela spelningen. Man kan till och med ta det så långt som att säga att det är talande för hela John Legend-konceptet.

John Legend-musik är verkligen musik som skulle kunna vara skapad av en musikaliskt skolad managementkonsult – förutsatt då att vi inte talar om den brunkigare sortens konsult, en sådan som Marty Kaan (Don Cheadle) i House Of Lies. Den är så oerhört duktig, men också stundtals så substanslös. Lita på mig, om vi hamnar i någon typ av Mad Max-tillvaro framöver så kommer läkaryrket och Marvin Gayes musik garanterat överleva. Men knappast managementkonsulteri och John Legends toner.

Hantverksmässigt fungerar konserten som ett urverk – det här knyter då lite halvsnyggt och kongenialt an till Legends förmåga att passa tider. Även de där fjäderlätta ornamenteringarna i pianospelet som låter improviserade, låter som intränad improvisation. Allt känns som synkade kugghjul i en perfekt anordning. Legend har också en tendens att skapa låtar som leviterar snarare än rör sig; det är lite trumfills, det är lite piano, det är lite vacker sång. Visst, det är "slow jams", men ibland önskar man bara att Noel Gallagher gled in, satte en melodi och en riktning.

Men det är ändå aldrig riktigt svagt, eller dåligt. Det är slickt och lättflytande på det där ganska njutbara sättet, vilket gäller även mellansnacket. Riktigt bra blir det när han plockar upp låtar från den fantastiska debuten Get Lifted (2004), bland annat Used To Love U och Ordinary People – samtidigt som det är just tio år gamla låtar, som ännu inte överträffats. Legend har tyvärr en benägenhet att snegla för mycket på Las Vegas när han istället skulle stirra på någon av alla de där amerikanska soulstäderna, vad sägs om Philadelphia. När han låter finskorna sjunka ned i fin souljord, rentav hiphop, brukar det bli ganska bra.

Sedan kommer den vedervärdiga All Of Me, som givetvis avslutar tillställningen och genererar allsång – alla kan alla orden. Om det överhuvudtaget fanns något i den där biten från början så försvann det när den vevades och vevades och vevades i etermedierna. När låten sedan hade samma form och styrka som en leksaksballong som blåsts upp och pysts ut för många gånger tog Tiësto resterna och blåste upp den allra pajigaste remix han bara kunde. Men som tur är slipper vi i alla fall den versionen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA