x
Wayne Shorter Quartet: Göteborgs Konserthus

Wayne Shorter Quartet, Göteborgs Konserthus

Wayne Shorter Quartet: Göteborgs Konserthus

Recenserad av Sunniva Brynnel | GAFFA

I sobra färger – helsvart, med några vita skjortor som lyser upp – äntrar Wayne Shorter Quartet scenen i Stora Salen på Göteborgs Konserthus. Blotta åsynen av denne jazzens legend får publiken att brista ut i varma, rungande applåder.

Den amerikanske jazzsaxofonisten Wayne Shorter har hunnit fylla 81 och hans tekniska förmåga, tonproduktion och fingerfärdighet har blivit något svagare med åren. Kanske är inte heller hans energi och uthållighet fullt så stor som den tidigare varit. Men! Shorters musik har på inget sätt åldrats, den förnyas konstant och han har full konstnärlig koll. Wayne Shorter Quartet spelar musik som är enastående och alldeles unik (jag sparar detta slitna ord till grupper som denna).

Konserten inleds sparsmakat: små visslingar av Shorter, kontrabasisten John Patitucci på stråke, Danilo Perez som fladdrar med noter över strängarna på flygeln och Brian Blade som puttrar och knakar vid trummorna. Resultatet låter som en lövskog som febrilt och ivrigt spricker ut i vårens första grönska.

Wayne Shorter Quartet skapar en väv av musik. Styckena flyter in i varandra och vi lyssnare får följa produktionen av denna dynamiska tonväv. Istället för att ge plats åt tydliga teman och individuella solister bjuder kvartetten på gruppimprovisation på mycket hög nivå. Vi slipper på så vis två musikaliska blindtarmar: avbruten magi i form av applåder och snack mellan stycken, samt de ofta onödiga applåder som skramlar till efter var och varannan solistisk insats under en jazzkonsert.

Notställen står uppradade på scen och visst är en del utav musikens teman noterade, men konserten låter oförskämt spontan. Shorter sitter och myser i mitten av denna stjärnensemble och sporrar på de andra med snuttar av glöd från saxofonen. Perez har stor harmonisk frihet och gör mycket utav denna. Vi hör kvarter som breder ut sig över klaviaturen, tunga anslag likt 60-talets McCoy Tyner samt mer klassiskt inspirerade, impressionistiska ackord. Det är också en glädje att se Patitucci och Blade samspela, så tätt och så lekfullt.

Ingen kavalkad av klassiska standards presenteras under kvällen. Men, mer eller mindre välkända teman kan anas under färden, så som den lilla snärtiga kompositionen S.S. Golden Mean. Wayne Shorter Quartet tar oss på en resa i ett bergigt landskap: totala toppar i energi, med svindlande utsikt, varieras med lugna sjöar i vilka himlen avspeglar sig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA