x
Dogge: Ibland Vill Man Bara Försvinna

Dogge
Ibland Vill Man Bara Försvinna

Dogge: Ibland Vill Man Bara Försvinna

GAFFA

Bog / Albert Bonniers Förlag
Utgivning D. 2014.10.14
Recenserad av
Emil Viksell

Det här är ingen självbiografi. Det är en biografi om Dogge. Men också en bok om den svenska hiphoppen, det svenska samhället och den svenska historien. Kim Veerabuthroo Nordberg har skrivit en reportagebok som sätter in Dogge i en kontext på ett väldigt förtjänstfullt sätt.

Visst går det att utvinna en hel del ur självbiografiska former. Men det blir gärna extremt självcentrerat och en svada av upprepningar. Män som nått över 30 (OBS: generalisering) har också en tendens att fara ut mot alla de anser kränkt dem till dagen för deadline. Och efter Knausgårds uppgörelse med sig själv och alla andra samt Noréns neurotiska dagboksanteckningar – båda över cirka en miljon sidor – känns det fräscht med en skildring och analys som inte bara gräver inåt utan åt alla håll. Ibland Vill Man Bara Försvinna ligger verkligen rätt i tiden.

Dogge glider dock undan. Man får aldrig riktigt grepp om honom, trots att Veerabuthroo Nordberg försöker. Men samtidigt blir det ju en del intressant text – rak och fin journalistprosa – av det faktum att författaren måste tassa runt den så kallade sanningen. Boken blir också ytterligare en lärdom om att historien återupprepar sig, men att vi samtidigt faktiskt kommit någon vart – några av de citerade musikrecensionerna från början av 90-talet framstår mer som något skrivet före Eldkvarn brann, än efter.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA