x
Moto Boy: Nefertiti, Göteborg, 23 oktober 2014

Moto Boy, Nefertiti, Göteborg, 23 oktober 2014

Moto Boy: Nefertiti, Göteborg, 23 oktober 2014

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

Moto Boy har rest långt för att komma till Göteborg och detta, turnéns sista stopp. "Det blir inga spelningar nu på ett tag ... Inte innan söndag i alla fall" säger han med ett litet småleende från scenen, där han flankeras av sin fru Petra Fors på synth och Jens Broberg på gitarr. Det där småleendet löper som en röd tråd genom hela kvällen, Moto Boy har en nonchalant avväpnande attityd till allt som sker uppe på scenen. Nefertiti är framför allt känd som en klassisk jazzklubb, och han försitter inte chansen att dra av några slicka jazzlicks på sin spretiga elgitarr: "Not just a pretty face" säger han under Brett Andersonsk lugg.

Musiken är annars inte känd för att vara humoristisk och kvick. Tvärtom. Redan debuten Moto Boy från 2008 var romantiskt och nedtonad, hjärtkrossande pop i dess mest nakna form. Den största tillgången, då som nu, är Moto Boys vassa vibrato, stundtals falsetthögt uppe i gosskörshimlen. Den typen av röst som får dig att stanna upp mitt i steget. Den typen av röst som skapar andäktig stämning redan när The Heart Is A Rebel öppnar konserten försiktigt pockande och smygande. Detta stegras rejält i Keep Your Darkness Secret, titelspåret från senaste skivan. Trummorna blir väl uppstudsiga i den mjuka omgivningen här. I andra låtar, som Early Grave, skapar Vienna-beatet en väl avvägd industriell kontrast till Moto Boys sköra falsett.

Den lena men samtidigt monumentala känslan skapar en lätt surrealistisk och nästan filmisk känsla; Det går verkligen att se Moto Boy framför sig på scenen istället för Julee Cruise när Twin Peaks kommer tillbaka från de döda 2016. Musiken skapar samma sorts nostalgiskt glittrande skimmer som den mytomspunna teveserien, utan att kännas förlegad eller alltför sentimental. Det finns dock en risk med att ha en så snäv musikalisk formel som Moto Boy har: Vissa melodiska stigar känns väl utforskade vid det här laget, ordentligt undersökta och dokumenterade. När han viker av från den allmänna vägen en smula, som i Cocteau Twins-covern Half-Gifts, blir resultatet andlöst vackert med dur och moll omvartannat. Försiktigt men också oerhört kraftfullt.

Och där landar Moto Boy på höstturnéns slutdestination. Med innerliga versioner av gamla avskalade örhängen som Blue Motorbike, Beat Heart och Young Love, de låtar som en gång gjorde att den avige, långsmale mannen med läppstift fick sjunga Charlotte Perrellis Hero som pausakt i Melodifestivalen. Men det blir ingen modern schlagerdänga ikväll. "Jag kommer inte ihåg den, den hade så konstig text", säger han när någon förgäves önskar sig mer glitter. Moto Boy letar sig sig istället längre tillbaka, till det tidiga 60-talet och Anna-Lena Löfgrens melankoliska pärla Regniga Natt. Den känns så självklar där i repertoaren, självömkande och hopplöst romantisk. "Åh, regniga natt. Aldrg mera kan livet bli glatt. För jag har mist min vän, jag är ensam igen, där jag går denna regniga natt..." Det är verkligen en regnig natt. Men livet känns både glatt och ganska vackert när Moto Boy spelar live för sista gången på länge.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA