x
The War On Drugs: Münchenbryggeriet, Stockholm

The War On Drugs, Münchenbryggeriet, Stockholm

The War On Drugs: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Om det känns som att Adam Granduciel och resten av pojkarna var här nyss så är det inte en missvisande känsla. Precis innan sommarens traditionsenliga studentavslutningar ställde sig bandet på Debaser Medis-scenen. Och i turnésammanhang får ju dryga fem månader sedan betraktas som "nyss". The War On Drugs förhållande till Sverige har annars varit sådant att lokalbokningarna inte riktigt gått i takt med bandets faktiska popularitet. Lilla Hotellbaren var underdimensionerad och Debaser Medis i våras likadan. Kanske är denna spelning första gången bandet faktiskt tilldelats en lokal som mäter sig med deras aktning hos svenskarna. Men det är tamejsjutton riktigt välfyllt även denna gång. Fortsätter detta så är väl bara ett Annexet-steg att vänta.

Därutöver har det inte hänt så mycket sedan Lilla Hotellbaren. Ljudbilden och publiken har visserligen växt, men The War On Drugs är fortfarande ett band som går upp på scenen, börjar mala, maler vidare och sedan går av. Och Granduciel är fortfarande en frontman vars sångteknik är själva antitesen till artikulation. Det är knappst heller förvånade att puritaner fostrade på amerikansk "drifter"-romantik och idéer om att det "faktiskt är musiken det handlar om" går igång på detta. Den "sanna" musikälskardoktrinen säger ju att skjorta och jeans inte också det är yta, utan att det bara är "på riktigt". Dessutom har vi ju haft en närmast enig kritikerkår som genom åren konsekvent omhuldat sådana här tilltal.

Men visst är bandet någonting utöver det vanliga i denna skola. Senaste plattan, Lost In The Dream (2014), förser också deras musik med ytterligare en dimension. Förenklat uttryckt har ett (något) trängre 70-talssound blivit ett större 80-talsdito. Vilket gjort att musikens specifika karaktär av svävar-och-tuffar-samtidigt blivit än tydligare. Men de har alltid varit ett utomordentligt band. Därför är det ändå lite synd att fokus ligger så tungt på det allra senaste alstret. De kör ju visserligen Arms Like Boulders – som tycks vara något av en favorit hos dem – och en finfin bit som Buenos Aires Beach, samt Baby Missiles. Men fasen vad jag saknar låtar som spelades på Debaser: Kurt Vile-präglade Brothers, genomutsökta Best Night och Bad-pastischen Come To The City – där bandet verkligen låter som U2, pre-groteska-och-kassa. Uppenbart är att det är i Lost In The Dream de vill vara, låt så vara då.

Däremot är det samma problem som vanligt. Musiken är storslagen och bär samtidigt introverta drag. I scenframträdandet blir den senare egenskapen väldigt tydlig. Frågan är om The War On Drugs ens vill stå på scen. Förvisso nås vis tjuskraft i den där kontrasten mellan musikens vida och breda famntag och bandmedlemmarnas inåtvändhet. Men när musiken tappar i fart, framför allt hos bandets ballader, då blir det ganska tråkigt. Som åskådare kan man bara köra "njutarlooken" – blunda och gunga i takt med huvudet – så många gånger. Och ibland grötar uttrycket bara ihop sig; gitarrerna bara maler och Granduciel mumlar. Där någonstans känns Mark Kozeleks uttalande om "beer commercial lead guitar shit" ganska träffande.

Den största anledningen till att det ändå håller ihop är grundstyrkan i låtmaterialet. Samtliga låtar är egentligen inte något så alldagligt som "låtar", utan episka berättelser av Springsteen-slag. De lägger bara inte lika mycket emfas på det textuella, utan låter istället i huvudsak instrumenten, och de instrumentala partierna, stå för berättandet. När de serverar framåtrörelse, tydligast i låtar som Red Eyes och An Ocean In Between The Waves, då känns allt som man på traditionellt hobo-manér befinner sig på ett "freight train going anywhere", för att travestera lite allt möjligt av amerikansk kultur. Det typiska "tysch, tysch"-ljudet från trummorna studsar mot det gamla bryggeriets väggar. Och det är ingenting annat än det bästa som finns av musik överhuvudtaget. Vid de stunderna är Meatloafs gamla ståndpunkt, "objects in the rear view mirror may appear closer than they are", absolut giltig. De låter gammalt som Tunnel Of Love, The Waterboys, Dylan och vad man nu vill referera till, synas i backspegeln och bära dem framåt. Det låter som allt man hört fast är samtidigt någonting eget, någonting med fötterna i nuet och nosen mot framtiden.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA