x
Robert Glasper Experiment: Nalen, Stockholm

Robert Glasper Experiment, Nalen, Stockholm

Robert Glasper Experiment: Nalen, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Black Radio-projektet är väldigt bokstavligt, även om det inte är laddat med radioskvalp på samma sätt som andra FM-anammande musikprojekt ibland överdoserat på. Det handlar likväl om det som kallas för "svart musik", om det som traditionellt är afro-amerikansk musik, skrivet och presenterat av Robert Glasper och sedan framfört av hans experimentellt lagda band. Och när det första projektet, det vill säga det första albumet av två, färdigställdes var det ändå ett tydligt steg bort från både den jazz hans mentorer och förebilder förespråkade, liksom den hiphop han själv producerat, som slutligen med hjälp av alla enastående sångare som plockats in för att ge sång till musiken ledde till att Best R&B Album-grammyn hamnade i händerna på Houston-sonen. Hans Black Radio och Black Radio 2 är lika mycket jazz som det är hiphop, lika mycket R&B som det är soul, och det är sammanknutet på ett snyggt och elegant sätt som bara en finessrik producent som Robert Glasper kan göra det.

Under Robert Glaspers namn står ofta hänvisningar till musik berörande jazz, hiphop, soul, R&B, neo soul, och en handfull stilar innanför de överliggande genrernas gränser dessutom. I sitt band har han Casey Benjamin på saxofon och keytar och vocoder, Burniss Travis på bas, och Mark Colenburg på trummor, som alla tre är begåvade inom alla nämnda stilar och som visar upp det med lättsam lätthet. Innan spelningen, och en del under spelningen också, spelas J Dilla-låtar som ytterligare en hänvisning för var Robert Glasper står musikaliskt och vad roten för hans egna verk, egna spelningar, egentligen är. Hörnstenarna är alltså tydliga när musiken ska presenteras live, vad han och hans vänner på scen vill göra hörs innan de ens sätter sig vid sina instrument, och vad de faktiskt gör visar sig ha väldigt nära släktskap till de släpiga beats som spelas upp innan konserten faktiskt börjar.

Längst till vänster på Nalens scen, framför till hälften sittande till hälften stående publik, sitter Robert Glasper vid en keyboard och ett elektroniskt piano och en Rhodes, i vad som ser ut som en röd t-shirt med konstnären Jean-Michel Basquiat på under en stickad mössa och solglasögon. Därifrån styr han sitt band utan att egentligen göra så mycket väsen av sig, det är mer blickar och nickar och leenden som leder de jazziga partierna samman med de utomstående musikstilar som blandas in med en viss trumrytm, eller en speciell baslinje, eller en oväntad effekt. Bandet som alltså kallar sig för Robert Glasper Experiment är ett gediget sammansatt sådant, vars musikaliska beståndsdelar matchar varandra utan vidare och sitter ihop även när de drar ifrån varandra; de låter lika bra när Glasper själv jazzar iväg på sina pianon som när Benjamin sjunger Frank Ocean-refränger eller Daft Punk-låtar eller låter som en Kurt Cobain under vatten, och de låter ännu bättre och nyanserade när Travis får fylla ut en aningen överlång lucka efter ett paradnummer med ett snirklande och effektfullt bassolo, liksom överhuvudtaget när Colenburg spelar, vad han än spelar.

Det är väldigt svårt för Robert Glasper Experiment att bibehålla det vackra i de låtar som har oerhört begåvade sångare på Black Radio-album när det framförs live, och när de framförs med vocoder av Casey Benjamin istället för att skönsjungas. Där är ett element som brister efter ett tag på Nalen, som blir lite mer jobbigt än trevligt när det matchas med de dissonanta delarna av bandets långa jazzutflykter. Men, allt annat belönas med stadiga stående ovationer i ett par minuter när spelningen är klar, innan bandet lunkar ut tillbaka på scen, och låter Robert Glasper själv hållas helt solo ett bra tag på väg till ytterligare en jamsession som de sätter ihop som om det vore en barnlek.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA